John Dies at the End 2012

Det är inte lätt för gamla skräckfilmsmästare att med värdighet gå in i den moderna eran. Under åren har vi sett tidigare pålitliga namn som John Carpenter, Wes Craven och Tobe Hooper häva ur sig ruttna ägg omöjliga att jämföra med samma regissörers tidigare klassiker.

En Joker i leken är den udda Don Coscarelli som slog igenom med den besynnerliga "Phantasm" i slutet av 1970-talet. Han följde upp med hela tre uppföljare samt kultrullar som "The Beastmaster". Senaste långfilmen var "Bubba Ho-Tep" för tio år sedan men nu har han alltså gjort comeback med den här skumma skräckkomedin, baserad på David Wongs seriealbum.

Att summera handlingen är lättare sagt än gjort. Vår huvudperson är David (Chase Williamson), en rätt typisk ung, avhoppad collegestudent som inledningsvis berättar hur han spenderar tiden med att ha försöka ha ihjäl en skinhead som envisas med att komma tillbaka från de döda. Sedan återberättar för en reporter (Paul Giamatti) hur han och bästa vännen John (Rob Mayes) kom i kontakt med en livsfarlig drog.

Därifrån är det ett rörigt men desto mer underhållande äventyr som vägrar sålla sig till andra genreförsök som mer påtagligt pekar ut hoten mot hjältarna som zombies, spöken eller demoner. Här blir det lite av varje - eller kanske snarare något mittemellan. Vi har allt från ett monster hopsatt av diverse charkprodukter till döda andar som ringer akuta mobilsamtal från framtiden! Filmen är hela tiden ett steg före tittaren och när man minst anar det dyker en läskig alienlarv upp!

Det är definitivt en film som kräver sin smak. Skräckfans uppfostrade med mer trendiga, tonårsinriktade slasherrullar lär inte fatta mycket och/eller hänsynslöst såga den vid fotknölarna. Jag kan medge att jag inte heller riktigt hängde med i alla svängarna men desto mer kittlar den min fantasi. Det är underbart oförutsägbart, som en läcker godispåse full av både humor, blodiga effekter och twistar.

Främst beundrar jag Coscarellis mod att göra något annorlunda. Något som ändå tillfredställer en kräsen, blodtörstig skräcknörds höga ambitioner men även sticker ut i en utrotningshotad genre som ständigt kräver kraftfulla återupplivningsförsök. Som med de flesta kultfilmer så behövs det någon som vågar skaka om, skruva till och göra något nytt, fräsch och kul med vald genre. Det vågar Coscarelli och det förtjänar han all credd för.