John Tucker Must Die 2006

John Tucker är killen som alla tjejer drömmer om, och alla killar avundas. Förutom att vara stjärnan i skolans basketlag, vara begåvad med snygg kropp och karisma, kan han skryta med att ha inte bara en ursnygg flickvän - utan tre. Med hjälp av lögner och mycket flyt lyckas John dejta både pluggisen Carrie, cheerleadern Heather och veganen Beth utan deras vetskap om varandra – han har listigt nog valt sina flickor bland skolans olika tjejgäng som hatar varann. Men när det oundvikliga sker och Johns tre offer får reda på sanningen, bestämmer de sig för att samarbeta för att utkräva sin hämnd – grabben måste dö! Eller åtminstone förödmjukas väldigt, väldigt hårt.

För att reda ut saker och ting: ingen dör i ”John Tucker Must Die”, vilket blev en stor besvikelse för mig. Bakom den missvisande titeln som ger hintar om en svart komedi, döljer sig bara ännu ett tröttsamt tillskott till den älskade/hatade genren high school-film. Med ett team av skådisar som lämnat high school flera år bakom sig och en regissör som snart bör börja se sig om efter ett ålderdomshem, är ”John Tucker Must Die” en långt ifrån trovärdig eller nyskapande skildring av high school-livet.

Där de mer lyckade komedierna på sistone haft vett att driva med genrens klyschor (”Mean Girls”) eller slå till med oemotståndligt charmiga skådespelare (”She’s the Man”) saknas det liknande motsvarigheter här. Istället blir det nästan komiskt (fast mest pinsamt) att se hur alla stereotyper blint återanvänds, som om man noga studerat andra filmer i genren och fört anteckningar för att inte glömma bort någon viktig ingrediens. De stränga lärarna, bitchgänget, hejaklacksledaren, sportfånarna, den sexiga mamman och den olyckligt käre outsidern – det är bara att bocka av klyscha efter klyscha. Alla är med, och det är inte gjort med ”glimten i ögat” utan fullt seriöst…

Eva Longorias toyboy från “Desperate Housewives”, Jesse Metcalfe, känns inte alls som den korsning mellan en ”Abercrombie-modell och en grekisk gud”, som någon stackars tös i filmen beskriver honom som – de flesta i amerikanska high schools är ju trots allt grymt snygga, enligt Hollywood, och i rollen som skolans absolute hunk känns Metcalfe inte riktigt som rätt val. Skådespelaren (och tro mig, det gör ont att kalla honom skådespelare) har utseendet till sin fördel men visar inga nya sidor av sig själv, när han nu trots allt har chansen i sin första huvudroll. När hans roll som trädgårdshunk inte krävde mer än kunskaper i hantering av gräsklippare och bh-byglar, får han börja visa lite skådespelartalanger för att få min respekt.

Resterande roller, i synnerhet tjejerna som börjar som bittra fiender men tvingas samarbeta, är bleka var för sig men det är i deras gemensamma scener filmens få höjdpunkter går att urskilja. Dialogen är vass och en catfight är aldrig långt bort – att följa de hämndlystna flickvännerna är guilty pleasure på hyfsat hög nivå. Resten av filmen kan enkelt sammanfattas som potential som gått till spillo. För att återvända till filmens titel – var är de onda mordplanerna? Fram med ett samurajsvärd eller trixa med killens labbexperiment på kemilektionen, flickor, istället för att lura på honom stringtrosor för hela skolan att se. Där lite härlig, svart humor kunde fört filmen till helt nya höjder, satsar man på småfnittriga skämt som använts otaliga gånger förut. Då hade man också lättare kommit undan med bristen på ett klart budskap till de tonåriga tittarna.