John Wick: Chapter 2 2017

 

Regissören Chad Stahelski kan minsann det här med action. Med en fin karriär i filmbranschen som stuntman och fight-koreograf, bjuder han på en explosiv tripp i sin blott andra film som regissör (debuten kom med första ”John Wick”, tillsammans med David Leitch). Stahelskis stunt-bakgrund syns verkligen i actionscenerna, då det känns så äkta det bara kan. Istället för att klippa 400 gånger i sekunden och kompensera med ljudeffekter och hög musik, så har man här lagt ner tid och energi på att skapa delikat action, med duktiga skådisar och ett stuntteam på topp. Det är en fröjd att få skåda alla läckra ”gun-fu”-sekvenser, där det skjuts hål i huvud efter huvud. Stahelski och hans team förtjänar verkligen enormt med cred.

Keanu Reeves får ganska ofta skit som skådespelare, och många gånger känns det obefogat. I en film som den här skiner han verkligen. Det är inte nödvändigtvis i de dialogberikade, dramatiska scenerna hans styrkor syns, men inom action är han ett äkta proffs. När många actionskådisar förlitar sig på klippning och stand-ins, syns det verkligen på Reeves att han går upp i ringen och ger sitt allt. John Wick är sannerligen idealrollen för Keanu Reeves. 

Reeves får i den här filmen besök av Common som spelar iskalle Cassian, inte helt olik John Wick själv. Fight-sekvenserna de två emellan är riktigt brutalt delikata. Första filmen kan ha saknat någon som var på samma nivå som Wick, och nu får han här en värdig motståndare i Cassian. Medverkar gör även supercoola Ruby Rose, som får sin revansch i den actionrulle hon förtjänar, efter att ha slösats bort i ”xXx: Return of Xander Cage” tidigare i år. Hon skiner i varenda bildruta hos syns i och hennes mystiska, badass till karaktär passar henne perfekt. Vi blir också bortskämda med mindre, fina inhopp av bland andra Laurence Fishburne och Peter Stormare. 

Under filmens gång kan ”John Wick: Chapter 2” beskrivas som ”the gift that keeps on giving”. Varenda snygg, stor actionsekvens är inte bara en njutning i sig, utan den överträffas av en ny sekvens några minuter senare. Det byggs upp mer och mer action, med mer och mer blod, svett och gung-fu under filmens gång. Nattklubbsekvensen från första filmen är bland de snyggare, bättre actionsekvenser som gjorts på senare tid. I den här filmen överträffar man den med en fullkomligt underbar actionsekvens i ett museum. Utan att avslöja något tror jag att sekvensen i sig utvecklas till en actionklassiker i framtiden! 

Även stämningen är något man lyckats galant med. När Wick besöker Rom känns det som att jag tittar på en barnförbjuden, blodig-version av de senare Bond-filmerna. Sedan kan det skifta till någon lyckad blandning av "Mad Max" och "Jason Bourne". Men det är fortfarande ett eget John Wick-lager som ligger tätast längst ut. Riktigt välgjort. 

Hädanefter ser jag gärna Chad Stahelski stå för många fler actionrullar. Jag ser gärna att han tar sig an någon superhjälte, men framför allt vill jag se mer av John Wick.