Jojo Rabbit 2019

”An Anti-Hate Satire” står det tryckt med stora bokstäver på affischen. Säkrast så. I dessa tider är det bäst att vara tydlig med vad man vill och menar, speciellt när Taika Waititi springer runt med hakkorset på armen i varje trailer.

Filmskaparen, som tidigare piffat upp såväl vampyrer som Marvelhjältar med sin lättsamma humor, ger sig nu på krigsfilm. Och det är ett farligt minfält, där minsta snedsteg skulle kunna leda till ramaskri från kränkta åskådare eller sågningar från sura kritiker. Han spelar Adolf Hitler, eller iallafall en skruvad drömversion av honom, men jag tror och hoppas att humorn når fram även till de mest skeptiska. Det här är ofta skamlöst roligt, inte helt politiskt korrekt, men skämten är alltid på nazisternas bekostnad - fastän det inte direkt är svårt att dra paralleller till de fanatiker och fördomar som finns i vår tid.

Men om Waititi har en agenda så är det framför allt att få sin publik att skratta högt, och sedan gå på tårkanalerna när vi minst anar det. Han är en skicklig manipulatör av känslor, och en imponerande multitalang som både skriver, regisserar och spelar en av filmens flera sköna biroller.

”Jojo Rabbit” följer främst en tioårig pojke i Tyskland. Johannes är en ivrig liten nazist som inget hellre vill än att slåss för sitt land och imponera på Führern, trots att han egentligen är rädd som en hare. Efter lite otur med dynamit blir det ett abrupt slut på karriären inom Hitlerjugend. Hemma försöker hans kärleksfulla mor Rosie (Scarlett Johansson) att lära sin son lite bättre värderingar, men det hjälper föga. Han är hjärntvättad att hata judar, som ju alla vet styrs av djävulen, kan läsa tankar och luktar brysselkål.

Jojos snäva världsbild utmanas dock av en oväntad inkräktare. Det visar sig att hans mor gömmer en judisk flicka bakom en lönndörr. Att kalla det för en oväntad vänskap vore en överdrift, men Elsa (Thomasin McKenzie) och Jojo (Roman Griffin Davis) skapar ett slags syskonband som sätter hans lojalitet på prov.

De unga skådespelarna är helt fantastiska, oväntat mogna och uttrycksfulla. Det gäller inte minst också Archie Yates som bästa vännen Yorki, som stjäl varje liten scen han är med i. Och detta säger mycket i en film där Taika Waititi bjuder på en excentrisk Hitler-tolkning. Vidare är Sam Rockwell och Rebel Wilson kul att se som korkade och tokiga tyskar.

Dialogen är smart och oemotståndligt rapp. Humorn ibland lika barnslig som i en tecknad film, ibland påminner den om underbara Mel Brooks-parodier från förr - jag antar att gränsen är hårfin. Men det finns också ett allvar i ”Jojo Rabbit”. Waititi blundar inte för krigets meningslösa hemskheter, samtidigt som han påminner om att framtiden är hoppfull. Filmen bjuder på oväntat starka scener.

Detta är en krigsfilm för alla som är trötta på krigsfilm. En ”Inglourious Basterds” som även något yngre barn kan se. Och framför allt en hejdlöst rolig komedi, med ett budskap som vår värld behöver just nu.