Jolt 2021

Många är vi som har velat trycka ner den retsamma klasskamratens huvud i en tårta, men få är vi väl som har gjort det. För Lindy (Kate Beckinsale) är hennes många utspel bara början på en lång resa av att inte bli förstådd – och där forskarna stått handfallna. Den lilla tjejen ser snäll och vän ut – men om du inte passar dig kan hon inombords koka, bubbla över, och bränna både den ena och de andra.

 

Efter det intensiva montaget över Lindys uppväxt och alla dess motgångar, får vi äntligen träffa den något uppvuxna, något vingklippta, Lindy. Hon har i mångt och mycket stundtals varit isolerad, och känner sig som en udda fågel i samhället. Hennes närmsta vän är hennes psykiatriker Dr Munchin (Stanley Tucci), som lägger sin själ i att få den hopplösa Lindy på fötter.

 

Dr Munchin preppar Lindy med en sorts väst utrustad fylld med sladdar och elektroder – så fort en våldsam impuls dyker upp i hennes sinne kan hon ge sig själv en stöt för att lugna ner sig. Efter lite pushande från Dr Munchin och med hopp om möjlig lycka ger sig Lindy på det mest obehagliga – en blind date - men när den potentiella nya kärleken (Jai Courtney) hittas mördad kan några få elektriska stötar ha svårt att stoppa Lindys hämndlystna ilska.

”Jolt”, på svenska ryck eller skaka, är en inte helt oväntad titel på en film som både vill skapa häftig action och nervkittlande spänning. Kate Beckinsale; välrenommerad kicker från ”Underworld”-filmerna, är ett minst lika passande val som den frustrerade Lindy. I övriga roller hittar vi de två mordutredande poliserna (Laverne Cox, respektive Bobby Cannavale) – ett omaka good cop, bad cop-par som spär på filmens önskan om att dra mot det småroliga hållet. På gott och ont kan man tycka, för tramset tenderar att spilla över och istället leverera en halvdan b-filmskänsla.

 

Att ha aggressionsproblem och samtidigt vara hämndlysten kan vara receptet på effektiv framgång, eller så kan det bubbla över och resultera i fiasko. ”Jolt” är nog inget av det, men kanske heller inte vill det. Många av actionscenerna utspelar sig i Lindys huvud genom små alternativa scenarier, något som stundtals fungerar bra. Även om vi inte har hela Lindys frustration på halsen kan vi nog ändå relatera till känna irritation över allt från stroppiga servitriser till körkortet-i-flingpaketet-bilister.

”Jolt” är tacksamt nog inte en film som tar sig själv på särskilt stort allvar. Förvänta dig inga chockvågor eller att den kommer vinna några priser. Däremot hintas det om fler Jolt-filmer, något jag troligtvis skippar om de inte lyfter sig till en högre, och mer kvalitativt sprakande nivå.