Jönssonligan & den svarta diamanten 1992

Jönssonligan är tillbaka för en sjätte gång, nu helt utan Charles Ingvar ”Sickan” Jönsson. Frånvaron är den stora skuggan över hela filmen. Det är svårt att inte sätta allt i kontrast till hur filmerna sett ut innan. Gösta Ekman kände sig helt enkelt klar med serien efter semestern på Mallorca. Hans tre kollegor Ulf Brunnberg, Björn Gustafsson och Birgitta Andersson såg å andra sidan värde i att fortsätta. Den här gången med Peter Haber som ofrivillig ledare för gänget då han blivit utpressad till stöld av Wall-Enberg. Till sin hjälp har han vad som kvarstår av våran favoritliga.

Med förutsättningarna filmteamet hade måste jag ändå säga att de skriver ut Sickan rätt så smart. Jönssonligans gamle ledare har återigen fallit tillbaka i sin infantila psykos från de första två filmerna i serien. Ni vet när han får en smäll i huvudet, faller tillbaka till en femårings mentalitet och börjar behandla sin sko som en katt vid namn Misse. Om det var tvunget att bli gjort så är det ändå en helt rimlig ursäkt till Gösta Ekmans frånvaro.

Det märks att manusförfattaren Rolf Börjlind är en av dem som stannat kvar bakom kulisserna i ligans nysatsning. Upplägget är inte olikt många av de andra filmerna, karaktärerna agerar som de ska och kanske viktigast bidrar många små sidoskämt till skratt.

Regissören Hans Åke Gabrielsson är helt ny till serien och fick den svåra lotten att leda denna första av de tre sista ”Sickan-lösa” Jönssonligan-filmerna. Han gör ett dugligt jobb och tillför kanske tydligast en animerad känsla till helheten, ibland bokstavligt. Bland annat lägger han till små ljudeffekter vid tillfällen och kanske främst små animationer över live action-fotot. Inget substantiellt, men det är nytt för serien. Det går dock aldrig längre än små gnistor kring den titulära svarta diamanten. Gabrielsson kommer trots allt från Per Åhlins animationsstudio och han bidrar detta till vad som egentligen redan är förvuxna barnfilmer, därav känns det faktiskt aldrig malplacerat.

Det råder inga tvivel om att Peter Haber är en ofantligt skicklig komiker, om någon skulle ersätta Gösta Ekman så valde dom rätt. ”Den svarta diamanten” faller precis emellan Habers två tolkningar av Pappa Rudolf, först i julkalendern ”Sunes jul” och sen till perfektion i ”Sunes sommar”. Doktor M.A. Busé är faktiskt inte helt olik en blandning av Sickan och Pappa Rudolf. Som sagt fungerar Haber för det mesta väldigt bra som ersättning och ny nödtvungen ledare för ligan. Han bidrar en slags uppgivenhet som är helt ny i gruppdynamiken.

Det går inte att förneka att mycket av finessen bakom dessa filmer har försvunnit utan Ekman, fördelen är att filmskaparna även verkar veta om detta. Mycket är därför gjort med pompa och ståt istället för finess. Istället för att bryta sig in i kassaskåp med stetoskop och subtila ansiktsminer är snarare dynamit och skrik den snabbare lösningen. Snyggt ändå att låta karaktärerna veta om detta och sakna Sickan istället för att ignorera hans frånvaro.

En annan frånvaro är trudelutten som blivit lika synonym med filmerna som skådisarna själva, Ragnar Grippes ikoniska musik är ingenstans att höra i ”Svarta diamanten”. Många kommer säkert tycka att jag hädar nu, men den nya signaturmelodin signerad Thomas Lindahl är faktiskt rätt trallvänlig. Såklart inte i närheten av det gamla ikoniska ledmotivet, men det är lekfullt och muntert i stil med den nya regin. Synd bara att stycket upprepas mer än vad det klassiska ledmotivet gjorde sammanlagt genom alla de gamla filmerna. Det är konstant. Närmare slutet vill man inget annat än att det ska upphöra.

”Jönssonligan och den svarta diamanten” lever såklart i skuggan av vad som kommit tidigare, utan tvekan. Det är svårt, om inte omöjligt, att leva upp till Jönssonligan som det var med den tidigare uppsättningen. Här har ändå ett lyckat försök åstadkommits. Den sjätte filmen om ligan är faktiskt en bra film, om något oslipad. Ett medelmåttigt tillägg i seriens helhet, samtidigt långt ifrån den sämsta. Jag tycker faktiskt att den går att värdera ungefär lika högt som den första filmen i serien.

 

Hade Peter Haber fått möjlighet att vidareföra sin karaktär i nästkommande filmer hade han nog landat som en helt och hållet värdig ledare för Jönssonligan. Synd att det aldrig gick i lås.