Jönssonligan kommer tillbaka 2024
Synopsis
Efter år på flykt återförenas Sickan med Vanheden, Harry och Doris för en ny kupp. Planen, tajmad in i minsta detalj, är att stjäla ett komplett T-Rex-skelett från Naturhistoriska museet och sälja det till den skrupelfrie affärsmannen Wall Enberg för 320 miljoner kronor. De har dock inte räknat med Rigmor Gren, en åldrad kriminalare, besatt av idén att ställa Jönsson inför rätta innan hon själv går i pension.
Info
Originaltitel
Jönssonligan kommer tillbaka
Biopremiär
6 december 2024
Språk
Svenska
Land
Sverige
Distributör
SF Studios
Åldersgräns
Barntillåten
Längd
Jönssonligan hittar hem igen
RECENSION. Jönssonligan är tillbaka, tajmade och klara in i minsta detalj. Och även om det inte är den ursprungliga rollbesättningen längre så sitter känslan av Jönssonligan som en smäck. Eller som en basker, snarare.
Under 80-talet kom några filmer som kom att förändra svenskarnas syn på kriminalitet för alltid. Det handlar förstås om de moderna klassikerna om Jönssonligan, landets mest slipade och framgångsrika bovgäng. Som också är oerhört taffliga och klantiga, men det hör inte hit.
Poängen är att ett gäng skurkar blev de publiken hejade på, och brottsligheten fick en komisk förgrundsfigur i Charles-Ingvar “Sickan” Jönsson, då spelad av legendaren Gösta Ekman. Med karaktärer baserade på danskarnas Olsenbanden blev klivet över Östersjön en stor succé, och fem filmer med den brottsliga kvartetten hann det bli innan Ekman tackade för sig. Därefter har det producerats ytterligare fem filmer med olika konstellationer av den infama Jönssonligan, innan vi når fram till årets nytillskott inom franchisen.
Sickan (Robert Gustafsson) har varit försvunnen en lång tid, förmodad död av både polis och resten av ligan, när han plötsligt dyker upp i Sverige igen. Polisen Rigmor Gren (Lotta Tejle) har aldrig kunnat släppa att Jönsson tagit sig undan rättvisan, och nosar honom därför i hälarna på en gång. Det hindrar dock inte Sickan från att söka upp sina gamla kumpaner Dynamit-Harry (Anders Jansson) och Vanheden (Jonas Karlsson).
Det vore inte en Jönssonligan-film om inte Sickan hade en plan, tajmad och klar in i minsta detalj, vilket han självklart har även här: ett komplett dinosaurieskelett ska stjälas från Naturhistoriska riksmuseet och säljas till den gamle välkände smusslaren Wall-Enberg (Johan Rabaeus). Men de behöver vara fyra stycken för att klara av kuppen, och därför är det dags att hälsa på hos Doris (Jennie Silfverhjelm).
Det är välbekanta takter när ligan är i farten, samtidigt som det är uppdaterat för att vara lite mindre gubbcentrerat; precis som i den senaste filmen från 2020 är Doris lika involverad som Vanheden och Harry, och är även lika delaktig i utförandet. På 80-talet var hon mest en korkad men roande distraktion, så det är skönt att se henne få en skarpare och större roll.
Övriga ligamedlemmar är sig lika, men ändå inte. Både Anders Jansson och Jonas Karlsson lyckas axla rollerna som Dynamit-Harry respektive Vanheden utan att göra dem till kopior eller karikatyrer, utan i allra högsta grad både igenkänningsbara och egna.
För Robert Gustafsson är det svårare. Sickan är en av svensk films mest välkända figurer, och Gösta Ekman var en av våra mest älskade skådespelare. Gustafsson försöker nog sätta sin egen prägel på rollen, men när både uttal och kroppsspråk ger Ekmanvibbar känns det inte tillräckligt omgjort för att man ska köpa honom fullt ut som nutidens Sickan (eller förlåt, Charles-Ingvar).
Dock är Gustafsson - likt Ekman - en mästare på fysisk komedi, och den saken tar man väl till vara på med precis lagom mycket snubbel och knas för att hålla sig på rätt sida om fars-strecket.
Det är ingen tvekan om att produktionen vet att många nostalgiker kommer att se filmen. Till dem ger man med varm hand en välfylld godispåse av igenkänning; från det klassiska ledmotivet till återanvändning av minnesvärda repliker, till kärleksfulla rolltolkningar av etablerade karaktärer, till valet av font i förtexterna. Men man glömmer för den sakens skull inte bort att knyta an till en ny publik, och ser därför till att det är en väl avvägd blandning av spänning och humor för att även en Jönsson-novis ska kunna ha en trivsam upplevelse i biosalongen.
Med lagom mycket trygghet i det gamla och tillräckligt mycket utveckling mot det nya har den senaste installationen i Jönssonligan-serien verkligen hittat hem. Vanheden har fortfarande en kavaj som är två storlekar för liten, Doris är alltjämt piffad och eldig, Dynamit-Harry lika fumlig som vanligt, och Sickan, ja, Sickan har alltid en plan.
| 3 december 2024 09:00 |
Läs mer om
Svensk film
Skriv din recension
Användarrecensioner (1)
Inget vidare. Inte lika tråkig som den förra filmen, men det blir inte särskilt spännande. Manuset blir ganska förutsägbart och saknar kreativitet. Humorn bygger bland annat på karaktärer som är både för dumma och för dryga. Sådan humor har jag ganska svårt för.
Man försöker göra det som är typiskt för Jönssonligan. Sickan har en plan, som är tajmad och klar in i minsta detalj men trots det så går det inte som planerat. I det här fallet så känns det som man har gjort det enkelt för sig när man har försökt tänka ut hur ligan ska lyckas med sin plan. Nämligen genom att folk ska vara korkade. Folk är både korkade och lättlurade. I de gamla filmerna så höll man det på en lägre nivå, men här känns det som om man tar upp det på en högre nivå för att göra det lätt för sig. Det är ingen bra känsla.