Jönssonligan & Dynamit-Harry 1982

Efter dundersuccén som var ”Varning för Jönssonligan” tog det inte mer än ett år innan uppföljaren lös upp den vita duken 1982. Den här gången får Sickan, Vanheden och Rocky sällskap av vem som skulle komma att bli starkt förknippad med serien i det stora hela, Dynamit-Harry. ”Vilken jävla smäll!”. Ja, mer behöver inte sägas om hur ikonisk karaktären kommit att bli.

”Jönssonligan och Dynamit-Harry” är en bättre film än den föregående på många sätt och vis. Det är en mer fokuserad film med ett tydligt mål som struntar i de trista utsvängningarna den första till viss del led av. För manuset den här gången står en humorlegendar av rang, Sven Melander. Vid sin sida den brittfödde William Aldrige. Jag tänker kreditera mycket av den här filmens förbättringar till dem.

Som nämnt är det här en mycket mer fokuserad film med endast en central kupp i fokus. Målet? Såklart att ännu en gång råna den återkommande skurken Wall-Enberg. Den här gången planeras det att råna diamanter gömda i ett fryslager som finansmannen använder som täckmantel.

Utöver detta sker det även en del intriger inom självaste ligan som ger en extra krydda till berättelsen. Efter viss tid på kåken förväntar sig Sickan i vanlig ordning att hans trogna kompanjoner från den förra filmen kommer möta honom med glädje då han släpps. Så är inte fallet, istället har de två gått den lagliga vägen och blivit hederliga medborgare. Något som såklart inte uppskattas av Charles Ingvar Jönsson, en herre vars stolthet inte klarar av refusering.

Det ger en ny dynamik från den förra filmen och lite mer kött på benen för handlingen att stå på. Det som sker är egentligen inte mycket för världen men det gör handlingen gott helt enkelt, och även karaktärerna lite mer av en ark att spela.

För regin den här gången och för de tre nästkommande filmerna står Gösta Ekmans bror Mikael Ekman. Han genomför ”Jönssonligan & Dynamit-Harry” med mer livlighet än det rätt stela utförandet den första filmen led av.

Dynamit-Harry är en frisk fläkt till gänget. Inte för att gängets dynamik var vidare trött, det är ju ändå bara den andra filmen, men oavsett stormar han in med en livlighet svår att matcha. Den alkoholiserade kusinen till Vanheden hade lätt kunna blivit irriterande i alla hans misstag och felsteg. Björn Gustafson är gormig, måttlös och otroligt flamsig när det behövs i de berusade scenerna och charmerande timid och älskvärd i hans ångerfyllda nyktra tillstånd. Han är ett förvuxet barn i medelålders gubbkropp och allt mer älskvärd på grund av det.

Den här gången är även humorn kring Rocky mycket bättre och förlitar sig mer på att han är dum snarare än tjock, det gör gott. Det förekommer en rätt charmig scen där han lovat bort sin frus dammsugare utan att tänkt efter konsekvenserna i förväg, den typen av bristande konsekvenstänk är väldigt mycket roligare än när han tar en munfull spraygrädde.

För att vara en film med fyra huvudkaraktärer tycker jag att ”Jönssonligan & Dynamit-Harry” fördelar tiden mellan dem rätt väl. Sickan får onekligen mest tid, men de andra tre uppdelar resterande minuter rätt väl. Ekman fortsätter skina med fantastisk kroppshumor när han själv försöker utföra sin kupp mot Wall-Enberg, kanske ännu mer när han brister ut i argsinta haranger och kastar förolämpningar som- ”Din ohängda amatörist!”.

Brunnberg går likaså på autopilot på det bästa sättet. Karaktären sitter som en smäck, så varför ändra något?

Precis som den första i serien är ”Jönssonligan & Dynamit-Harry” en film som lever och dör på sina karaktärer. Tacksamt är det därför att Gustafson stormade in med sin genast klassiska tolkning av den explosionsgalna ibland nyktrande alkoholisten, han är en personlig favorit och stor del till varför jag är svag för just denna film. Det som styrker den här från föregångaren är dock mer fokus på handlingen och en kupp som håller måttet under hela speltiden. Den andra filmen i serien om de kompetent odugliga stortjyvarna är Jönssonligan i lysande form.