Jönssonligan på Mallorca 1989

Det brukar sägas att Adam Sandler väljer filminspelning baserat på landet han vill semestra i. Sugen på en tripp till Hawaii? ”Min låtsasfru”. Italien? ”Murder Mystery”. Listan går vidare. Det känns lite som att Gösta Ekman & Co kom på exakt samma sluga idé 15 år innan den gälle Hollywood-komikern när de spelade in ”Jönssonligan på Mallorca”. Den femte filmen i serien må vara en av Jönssonligans sämre kupper, samtidigt är det filmteamets kanske främsta.

Bröderna Ekman ligger återigen, tillsammans med Rolf Börjlind, bakom handlingen och Mikael Ekman är för sista gången i registolen. Det märks att det börjar bli dags att runda av denna serie, det hela känns lite trött från spel till produktion. Skådisarna är långt ifrån dåliga i vanlig ordning, men det märks att de alla går på tomgång. Ekman, Brunnberg och Gustafsson kan göra en Jönssonliga-film sovandes vid det här laget. Kanske är det också det dom har gjort.

Med pengarna ligan roffade åt sig i den förra filmen har Vanheden, Harry och Doris flyttat till Mallorca. Ensam hemma i Stockholm har Sickan planerat ut en enastående plan, tajmad och klar in i minsta detalj. Målet: Globen. En vansinnigt spännande idé med potentialen att bli ideal öppningskupp för filmen. Synd att den aldrig blir av. Istället hamnar även Sickan i Palma där han möter upp sina gamla kamrater.

Absolut uppskattas tanken av att fräscha upp serien med miljöombyte och dessutom nytt skurkgalleri. Margaretha Krook spelar en välkomnad ny storpampskurk som tillsammans med den evigt återkommande Wall-Enberg ligger bakom filmens fiendskap. Hennes expertis är antikviteter och planerar att sno ett värdefullt och juvelbeklätt kors från den lokala katedralen. När ligan får nys om den inplanerade stölden planerar dem att istället roffa åt sig korset för egen vinst.

Det är inte en jätteinspirerande premiss. Lite kul är det väl att filmen beger sig till en superförsvenskad turistfälla. Nog kramas det ut några fungerande skämt om vårat kollektiva semesterbeteende. Men för det mesta känns dock hela filmen bara lat. Visst, produktionen har pungat ur storstålarna för att flytta hela inspelningen till Spanien. Väl där känns dock allting väldigt billigt, vi följer för det mesta våra favorittjuvar från sunkiga innergårdar till gränder. Ibland bryts det av med flådiga villor och katedraler, men dom är inte heller sådär superintressanta. Tidigare filmer i serien har känts mycket mer påkostade. Inte hjälps detta av ett ännu mindre imponerande klimax i luftballong, det är platt filmat och utfört. Stockholm Stadshus påhittade urtavla känns väldigt långt borta.

Det finns faktiskt ingen scen i den här filmen som är tydligt utstickande. Många av de andra filmerna har åtminstone en scen som tydligt gör den minnesvärd. I ”Jönssonligan på Mallorca” är det mest den vaga premissen att bovarna befinner sig på solsemester som är utstickande.

Nog finns det allt åtminstone några solstrålar när ligan beger sig till Mallorca. Även fast de för det mesta går på autopilot så är karaktärerna och skådespelarna roliga. Harrys rädsla för havet och Sickan utklädd till proper gammal gumma är kul. Likaså solbadar Brunnberg som Vanheden gärna i studiobelysningen så ofta han kan.

Jag har någonstans alltid tänkt att Vanheden är raggarnas raggare genom alla filmerna, en förhoppningsfull casanova med konstant hopp om ragg. Egentligen är det dock ett sällsynt förekommande att han försöker charma till sig någon. Men i ”Jönssonligan på Mallorca” får vi tillslut se Ulf Brunnbergs flörtexellence i all sin prakt. I en scen där Vanheden försöker charma Krooks karaktär briljerar en krispigt solbränd Ulf Brunnberg med fransk dialekt och evigt smörande.

Enligt ”Fast and the Furious”-skolans regler så borde ”Jönssonligan på Mallorca” vara den bästa i serien eftersom det är den femte, så är alltså inte fallet. Utan tvekan är detta den tröttaste filmen hittills i serien. Det är såklart synd, inte minst för att det är den sista med en Ekman både bakom och framför kamera. Kuppen som lägger grund för filmen är inte nära engagerande nog, finalen är oinspirerad och skådespelarna börjar ibland visa en viss trötthet. Tråkigast av allt är att den tyvärr inte är vidare rolig. En kupp mot globen låter mer spännande än allt filmen i slutändan har att erbjuda. Förhoppningsvis ledde iallafall hela företeelsen till en trevlig semester för filmteamet.