Jönssonligan spelar högt 2000

För den åttonde och sista gången i den klassiska serien är Jönssonligan tillbaka i ”Jönssonligan spelar högt”.

De numera gubbiga medlemmarna i Jönssonligan försöker rätta till sig och leva ett hederligt liv. Lättare sagt än gjort. Det är en knaper tillvaro och dystert. Instormades kommer vilka som visar sig vara den gamla ledaren Sickans krutgumma till mormor och mes till bror. Inte helt förvånande har dom en plan: Rubba Wall-Enbergs stöt mot den Kungliga Operan och sedan plocka upp spillrorna för sig själva. Lysande, tänker ligan och hakar på.

DynamitHarry själv, Björn Gustafson, står denna gång bakom manus. Det är ett familjärt resultat. Det märks att han kan karaktärer, den perfekta fumligheten är väl fångad. Dessutom är birollerna minnesvärda och bra spelade. Ulveson! Weivers! Skoog! Rabaeus! Forssmed! Alla är bra om inte toppen, såväl skrivna som spelade.

Ulveson är precis som Peter Haber en värdig ledare för Jönssonligan. Hans inskrivning i handlingen som Sickans brorsa är dock möjligtvis något billig. Att koppla in Sickans kriminella familj är inte lika stilrent som hur Haber och även Skarsgård kopplats in i handlingen tidigare. Oavsett är Ulveson inte en dum skådis att ansluta som Sven Ingvar Jönsson. ”Sivan” som han också kallas är mindervärdeskomplex personifierat. Att leva i skuggan av Sickan har lämnat sina spår, men han är ivrig att visa sig en kuppmakare av högre rang än sin bror. Ulveson är kul i filmen, tyvärr förblir han dock utan en chans att glänsa som jag vet att han kan. I slutändan överstiger han aldrig stämpeln ”Sickan Light”.

Det spelas på det bekanta snarare än något nytt. Istället för Sven Ingvars broders klassiska replik: ”Jag har en plan” blir det: ”Jag har en idé”. Svaret blir: ”Utan tvekan” istället för det gamla goda ”Lysande”. Han är nästan lika bra som sin bror, men inte riktigt. Lite småkul blir det faktiskt när de poängterar ut detta. I viss mån slutar dock denna typ av humor med en påminnelse om att det såklart var bättre förr.

Ulf Brunnberg har genom majoriteten av filmerna stuckit ut som den starkaste. Så är faktiskt inte fallet i ”Jönssonligan spelar högt”, även han har varit bättre förr. Här känns Vanheden besegrad och trött. I viss mån är det inskrivet i karaktären, men även när han förväntas vara mer än detta misslyckas det. Energin från Brunnbergs sida är helt enkelt inte där. Harry å andra sidan känns mer energisk än någonsin. Han är den i gruppen som sällan visar sig besegrad. ”Det löser sig” är oftare än inte inställningen. Kanske har denna obesegrade entusiasm att göra med Gustafssons lust framföra sitt eget manus.

Det önskas mer i överlag av den här filmen. Problemen kommer i handlingen. För mycket vill sägas på tok för snabbt. I jämförelse med de andra i serien är den inte kort i spellängden, ändå känns allting otroligt ytligt. Majoriteten av det som händer är i slutändan outvecklat. Mycket etableras på ytan, så allting går i mångt och mycket ihop, men djupet saknas. Särskilt slutet kommer från ingenstans och lämnar en förvånad att det inte kommer mer.

På många sätt och vis känns det här mer som en Jönssonligan än de två förra. Mycket har att göra med att den klassiska musiken signerad Ragnar Grippe är tillbaka. Ledmotivet ÄR Jönssonligan kanske mer än några andra element, så det är tryggt att tonerna spelas upp igen. Även om det är i en något omarbetad version.

I övrigt är ”Jönssonligan spelar högt” kvick och levererar ungefär det man förväntar sig av en Jönssonligan-film. En kupp mot ett landmärke och tre fumliga tjyvar som försöker utföra den. Thomas Ryberger regisserar i vad som kom att bli den sista filmen i den klassiska serien. Det är inte jättebra utfört. Resultatet är en sönderklippt film, nätt och jämnt sammanhängande. Det är frenetiskt. Kul nog att kolla på i ögonblicket, som bortblåst några timmar efter.

”Jönssonligan spelar högt” gör verkligen just det, tyvärr spelar den även allt för bekant.