Jönssonligans största kupp 1995

Osmakligt är inte ett ord man ofta vill ha förknippad med sin film. Av någon anledning känns denna reaktion nästan önskad i Jönssonligans sjunde film ”Jönssonligans största kupp”.

Jönssonligan har ännu en gång blivit av med sin ledare, som ersättning blir de ofrivilligt fastklistrade med Stellan Skarsgårds Herman Melvin. Föredetta chef för sedelverket, kleptoman och allmänt vidrig. Han sitter på kåken efter han blivit uppsagd från sin post på sedelverket. Anledning till avskedandet? Kleptofingrar. Inte en uppskattad egenskap för den som arbetar med tillverkningen av valuta. Som hämnd ämnar Herman att stjäla en lastfull nytryckta sedlar. Till hjälp råkar han få med sig ligan, fortfarande Harry och Vanheden sans Sickan.

Som de bästa filmerna i serien går ”Jönssonligans största kupp” rakt på sak, inte en sekund slösas innan vi förs rakt in i handlingen. Som de sämsta filmerna i serien är den också grå, platt, oinspirerad och väldigt icke-rolig. En värdetransport är verkligen inte det mest inspirerade valet av måltavla.

För andra gången finner sig Harry och Vanheden alltså återigen utan ledare. Det vill säga fram tills de stöter på en ung Stellan Skarsgård. Han tar över rollen som frontman efter Peter Haber. Det är frustrerande att Habers Doktor M.A. Busé faktiskt är med i filmens början bara för att senare försvinna efter någon minut. Det är i princip blott en cameo han dyker upp för. Om han var tvungen att skrivas ut är det dock återigen, som i den förra filmen, inte det sämsta sättet att göra det på. Att Busé blir kvar i fängelset efter ligan av misstag råkat frita hans cellkompis är inte ett dumt koncept. Synd bara att den dom fritar är hela seriens utan tvekan allra sämsta karaktär.

Herman Melvin är en äcklig och opålitlig prick som ingen i gruppen tycker om, med största sannolikhet gör ingen i publiken det heller. Jag förstår inte riktigt tanken bakom denna karaktär. Varför var ansågs det vara en bra idé att placera en helt och hållet förkastlig karaktär i centrum av en filmserie fylld med historiskt älskvärda frontfigurer? Helt oförklarligt. Absolut, varenda en av karaktärerna publiken älskat genom åren har tekniskt sett varit moraliskt problematiska. De tidigare har dock haft någon aspekt som ändå gjort dem älskvärda. Sickan hade sina explosiva haranger kombinerat med slapstickperfektion, Vanheden en rapp käft och Harry oskuldsfull naivitet. Melvin har inget älskvärt överhuvudtaget. Tråkig, oaptitlig och totalt ovärdig en plats som ledare för Jönssonligan.

Hans Åke Gabrielsson är tillbaka för andra gången efter hans något lyckade nylansering av Jönssonligan i ”Den svarta diamanten”. Där kändes hans inriktning fräsch och animerad, livlig helt enkelt. I den här filmen är allting grått och platt. Det måste vara den tråkigaste filmen rent visuellt genom hela serien. Från Sverige till Polen är betonggrått det bästa sättet att beskriva paletten. Dystert med tanke på vilken sorts filmgenre han arbetar inom.

En av filmens få positiva aspekter är dock inte grå, Birgitta Andersson som Doris. Äntligen får hon mer att göra. Det är långt ifrån nog, men det är bättre. Genom filmens sekvenser hemma i Sverige bidrar hon till kupperna. Välkomnat. Som vanligt är Brunnberg och Gustafsson säkra i sina roller, även fast åldern tydligt börjar ta ut sin rätt.

Det som slagit mig tydligast genom min återblick av alla dessa gamla filmer är att Vanheden är min absoluta favorit. När han glider är han bäst. Till exempel i ett polskt kasino där han på knackig svengelska försöker spela sig till storvinst. Istället för hans klassiska ”lysande” blir det ”shiny, shiny”, satsar han rubbet på rött blir det ”the rub on the red” osv.

Sen finns det mindre bra karaktärer som återigen lutar mot det osmakliga. Den polska överstepolisen i jakt efter Jönssonligan som enbart talar i homosexuella dubbelmeningar siktar mot skratt, men landar blott i det otroligt förlegade.

Den sjunde filmen i serien är inte ens nära Jönssonligans största kupp, oavsett vad titeln vill få dig att tro. Från den dassiga paletten, småskaliga handlingen till den nya huvudkaraktären är den illasmakande på nästintill alla sätt och vis. Ett riktigt bottennapp. Visst det blir kul ibland när filmen något självmedvetet gör faktumet att ligan inte längre har en ledare till åtlöje. Det blir sällsynta fniss, aldrig skratt. ”Jönssonligan största kupp” är utan tvekan ligans absolut sämsta kupp.