Jorden runt på 80 dagar 2004

Frank Coraci, mannen bakom den rätt roliga ”The Wedding Singer” och bottennappet ”The Waterboy” tar sig här an Jules Vernes bok. Jag tror alla känner till handlingen i Vernes mer eller mindre kultförklarade klassiker från 1800-talet. Vetenskapsmannen Phileas Fogg slår vad med sina vänner på Brittiska Vetenskapsakademin om att han kan åka jorden runt på 80 dagar. Om han vinner får han ledarposten för akademin, och om han förlorar får han aldrig mer sätta sin fot där igen. Sagt och gjort, Phileas Fogg åker ut på sitt äventyr tillsammans med sin franska betjänt Passepartout som för de ihop med allt från turkiska prinsar till jänkare.

Små saker har ändrats från boken till filmen. I boken är Phileas Fogg en aning stel, mycket brittisk, och mer en ordentlig herre med otrolig hjärnkapacitet. Hans betjänt är extremt lojal och är en typisk fransman med mörk mustasch. Här är Phileas Fogg en eldsjäl och på kuppen en aning ”tokig” uppfinnare. Han påminner mer om b-filmsregissören Ed Wood än Jules Vernes centralfigur. Dock är han trots sina förutsättningar för en dålig karaktär rätt så underhållande spelad av den otroliga komikern Steve Coogan (”24 Hour Party People”). Passepartout är totalt annorlunda från boken. Kvar är endast namnet. I filmen är han spelad av en fläbbig Jackie Chan, och Foggs franska betjänt har här förvandlats till en kinesisk kung fu-mästare.

Det är synd att se sådana bra skådespelare som Ewan Bremner och Jim Broadbent göra bort sig i sina fåniga roller i denna buskisfilm. Ännu hemskare är det att se Arnold Schwarzenegger sluta sina dagar som skådespelare som kåt prins i Turkiet. Säg vad man vill om Arnold, men filmhistoria har han skapat med filmer som ”The Terminator” och ”Conan Barbaren”.

Denna film är dålig. Det råder inget tvivel om saken. Självklart, den är underhållande, och den dödar två timmar. Men allt från regin till skådespelarna är kassa, till och med Oscarsvinnaren Jim Broadbent får mig att vilja gå ut från biografen. Den enda som riktigt kan hålla tillbaka på överspelet och ge oss en bra prestation är Steve Coogan. Han får mig faktiskt att skratta vid ett par tillfällen, något som är sällsynt i denna film som mest består av Jackie Chans stammande engelska. Jackie Chan bjuder dock på ett par bra fightingscener, och det är en fröjd att se ett inhopp av legenden Sammo Hung som Kinas nationalhjälte Wong Fei-Hung.

Om ni vill se filmen, se den på dvd. Det är absolut ingenting att betala 90 kronor för. Jag tycker i och för sig man inte behöver se den alls, bara i sådana fall för Steve Coogan. En man SNL-gänget borde kontakta.