Joy Ride 2023

Adele Lim, manusförfattaren till underbara “Crazy Rich Asians”, är tillbaka! Den här gången har hon samskrivit manuset till (den något mindre sofistikerade) komedin “Joy Ride”, som även är hennes regidebut. Det handlar fortfarande om tillhörighet, tvåkulturella amerikan-asiater som besöker moderlandet, men här har under bältet-humorsvängarna tagits ut rejält med kokainfestande, svordomar, sex och genitalskämt. Resultatet är en lättviktare som (ibland) roar för stunden.

 

I centrum av det “Bridesmaids“-liknande upplägget hittar vi Audrey Sullivan (Ashley Park), en ung och framgångsrik advokat. Hon är adopterad av vita amerikaner och har aldrig varit i Kina, och kan inte heller språket. Så när jobbet skickar iväg henne till Peking för att landa ett avtal med ett kinesiskt företag står hon handfallen, för har hon ingen koll på kinesisk kultur eller några band till landet annat än sitt utseende.

 

Därför bjuder hon med sin bästis Lolo (Sherry Cola) som tolk, och Lolo i sin tur tar med sin ickebinära kusin Deadeye (Sabrina Wu). Väl på plats möter gänget upp Audreys universitetskompis Kat (Stephanie Hsu), som sedan dess blivit en känd skådis i Kina.

 

Gänget beger sig till en tillställning för att träffa de kinesiska affärsmännen, men de frågar ut Audreys om hennes biologiska familj. Lolo som översätter påstår att de har nära kontakt. Audrey, som aldrig haft intresse av att träffa sin biologiska mamma, blir nu tvungen att försöka spåra upp henne via adoptionsbyrån. Äventyret kan börja.

 

“Joy Ride” är en skämtspäckad roadmoviekomedi med underliggande allvar. Tjejerna går var och en igenom lärorika inre resor, som dock begravs något av alla de yttre galenskaperna. Gänget hamnar i en droghärva, de partajar, de förlorar sina pass och låtsas vara en koreansk popgrupp för att komma över gränsen, vilket gör dem (ö)kända i sociala medier. Tonen kan kanske beskrivas lite som Awkwafina-humor.

 

Men här berörs även tänkvärda ämnen, som Audreys vita identitet exempelvis i en asiatisk kropp, eller Kats forna promiskuitet hon tvingas dölja för sin kristne pojkvän. Liksom “Crazy Rich Asians” bitvis lät kameran göra den snygge Henry Golding till manligt åtråvärt objekt, smeker kameran förföriskt på liknande vis Audreys två vackra manliga objekt i en partysekvens med ett basketlag. På så sätt är de manliga/kvinnliga rollerna befriande omvända.

 

Skådisarna har fin dynamik sinsemellan, och berättelsen rullar på i underhållande tempo. “Joy Ride” är i slutändan en enkel komedi som roar för stunden, och som sådan fyller den sitt syfte.