Julia & jag 2021

Ibland snubblar man över en film man inte har några som helst förväntningar på. En film som golvar en totalt och sedan stannar kvar och tröstar. ”Julia & jag” är en sådan film.

 

Detta är en berättelse om identitet, drömmar, vänskap och om att försonas med sig själv och sitt mörker.

 

Det har gått tio år sedan Nina och Julia festade loss och levde livet på Rivieran. Båda har nu blivit vuxna på sina respektive håll. Nina är fotograf som trivs bakom kameran och skyr rampljuset, medan Julia, vars fart aldrig sinat, fortfarande med ivrig desperation söker kickarna. Nina ber att få filma sin vän för att fånga livet i henne, något som verkar ha runnit mellan fingrarna på Nina själv. Med tiden blir dock det som var ämnat att bli en film om Julia, en ärlig inblick i också det som är Ninas liv.

 

Julia är en virvlande stormvind, ständigt i rörelse, Nina mer jordad. De är varandras motsatser, men de möts ändå i flykten och i den ständigt pockande känslan av längtan bort från sig själva. De speglar varandra och även om relationen stundvis känns dysfunktionell, finns en ömsesidig förståelse, som är en källa till tröst.

 

De båda är döttrar till två kulturprofiler. Kända män som en gång lämnade deras mödrar, men också dem. Relationerna är komplicerade än, men fäderna ges här ingen skuld. Delar av svaren som söks finns säkert där, i sorgen av att en gång ha blivit bortvalda, men också i förlusten av barndomens trygghet. Att dessutom själv hungra efter egna konstnärliga uttryck, men ständigt leva i skuggan av någon annans, sätter sina spår. Spår som, om de trampas i tillräckligt, till sist börjar slå rötter och definiera tillvaron.

 

”Julia & jag” har skapats av väl valt material. Vi får genom gamla semesterbilder och videosnuttar från förr, lära känna två unga tjejer, hela tiden på gränslöshetens rand. Senare möter vi dem igen, genom intervjuer, samtal och andra mer sporadiska inspelningar. Ninas kamera är där hela tiden, nu som då, väntar in, betraktar och bevittnar.

 

Det visuella ackompanjeras av stämningsfull nyskriven musik, men också Ninas egna lågmälda röst. Det finns ingen ambition att övertyga, endast att berätta. Det som först låter monotont, hittar så småningom sin melodi och säregna tonart. Nina ställer frågor, men inväntar inga svar. Hennes röst leder oss bara tålmodigt vidare i ett långsamt accelererande tempo, som hela tiden driver berättelsen framåt.

 

Detta är en vacker, men också sorglig hyllning till livet som det blev. Det är en ärlig och oerhört intim berättelse, som ändå aldrig känns för utlämnande. Filmen visar upp självföraktets fula tryne och fläker in och ut på den förlamande känslan av att inte duga. Det är privat, men samtidigt väldigt lätt att relatera till. Historien som berättas är specifik och uttalat personlig, fast den har samtidigt en ovanlig och smått fantastisk förmåga att tala till, men framförallt OM oss alla.

 

Känslan av att vad som helst kan hända, när som helst, ger filmen en brännande närvaro och en påtaglig nerv, som inte går att smita undan. Filmen är som en poetisk musikvideo, och dess ord och bilder tränger sig, utan omvägar, rakt in.

 

”Julia & jag” är en gripande och unik dokumentärfilm, som känns lika akut som den också är angelägen. Det är smärtsamt och tungt, men det som efteråt dröjer sig kvar är ändå de dova tonerna av hopp. För genom det mörka sipprar en strimma solsken, som andas en försiktig längtan till livet, och en vilja att inte bara överleva, utan faktiskt också leva det.

 

Detta är årets bästa svenska film hittills och ni måste se den!