Julie 2013

Överklassflickan Julies midsommarnattsdröm och äventyr med betjänten Jean slutar som det brukar, inte bra. Det handlar kanske lite uttjatat (eller inte?) om makt, klass och kön. Julie leker med Jean, men är den som till sist blir lekt med. Handlingen i Helena Bergströms version är förlagd till ett sent 30-tal, men i övrigt är det mesta sig likt. Det är i ett slottskök som det nattliga dramat utspelas med Jeans fästmö Kristin som tyst vittne.

Jag närde onekligen innan en förhoppning om att framförallt kvinnorna skulle få genomgå en modernisering och förvisso har något hänt, då även Kristin kliver fram i en mer uttalad position än jag är van att se henne, men hon är ändå i slutändan för lågmäld för sitt eget och filmens bästa.

"Fröken Julie" sattes häromåret upp på Stockholms Stadsteater, med samma skådisar och samma regissör och det märks att de är en sammansvetsad enhet och bekväma med både varandra och texten. Till en början studsar ändå Strindbergs extremt välartikulerade repliker ojämnt och uttalas aningen för högt med tanke på den intima ytan vi nu har att göra med, men en bit in i filmen tänker jag inte längre på det och orden hamnar till sist helt rätt och landar där de ska.

Nadja Mirmiran i rollen som Julie är naturlig och mycket trovärdig, men tyvärr är presentationen av karaktären bristfällig och jag hade önskat att Helena Bergström använt sig ännu mer av filmens möjligheter så att vi verkligen hade fått komma henne närmare, såsom titeln utlovar - "Julie". "Fröken" är borta, men jag blir trots det aldrig riktigt du med henne och känner inte den sympati jag hade velat.

Fotot av Jens Fischer är hursomhelst fantastiskt och de många liksom oblyga närbilderna för tanken stundvis till Ingmar Bergman och pappa Gunnar Fischers lysande kameraföring, och det är också i dessa vackra bilder som filmen verkligen får ett eget liv. Det är ett drömskt skimmer över första halvan av föreställningen och leken mellan Jean och Julie som i den pågår, något som sedan abrupt byts ut av ett naturligare och kallare ljus när verkligheten kommer ikapp de två. Det är väldigt enkelt men också effektivt, liksom även att tända Strindbergslampan som står i centrum på bordet och resten av filmen får ge sken åt efterspelet, som en påminnelse och en liten hyllning (förmodar jag) till författaren bakom det hela.

Och nog är det ett verk väl värd sin publik än idag, trots att det mot slutet blir för många upprepningar och svängningar av "jag hatar dig, nej jag älskar dig, nej jag hatar dig, nej jag älskar dig"... Vilket tröttar ut och även om energin och kemin mellan framförallt Julie och Björn Bengtssons Jean räddar historien så lämnas en något bitter smak i munnen efteråt. Det känns trist att när nu Fröken Julie äntligen görs i en relativt ny tappning på film, får hon (den) fortfarande inte genomgå den förändring och förnyelse som hon förtjänat efter alla år av käbblande i källarköket. En förändring som jag misstänker hindras i ljuset av Strindbergslampan, men som jag faktiskt tror mannen bakom idag hade välkomnat.