Jumper 2008

Tänk om du kunde teleportera. Ta dig vart du ville på en bråkdel av en sekund. Vad skulle du göra? Antaligen detsamma som David Rice, se världen, skaffa dig allt du nånsin velat ha och helt enkelt leva livet som det var tänkt att levas. David (Hayden Christensen) upptäcker vid ung ålder att han kan teleportera, han är en ”jumper”. Med sin nyupptäckta förmåga flyr han sin barndom och en alkoholiserad far och genom att till en början råna banker har han snart blivit hela världens playboy som solar vid pyramiderna, surfar i Fiji och åker skidor på Antarkis - allt på en och samma dag.

Baserad på den amerikanske författaren Steven Goulds ungdomsböcker har filmen fått en stark actionprägel, det är trots allt Hollywood vi talar om. För snart får David lära sig att allt får konsekvenser även det förflutna och det visar sig att han inte är ensam om sina förmågor. Ett fullskaligt krig pågår mellan "jumpers" och en slags hemlig nazipolis kallad "paladins". Ett krig som David helt plötsligt befinner sig mitt i.

”Jumper” börjar bra (åtminstone för en lättsam actionrulle), visserligen med en onödig och retsam voice over men ändå. Vi får följa David som olycklig tonåring fram till när han som vuxen tvingas kämpa för sitt liv och de han älskar. Det är ungefär halvägs här som det går överstyr. Den dramatik som lyckats hålla historien någorlunda förankrad försvinner så fort kriget gör entré och ett helvetiskt teleporteringsparty sätter igång. Snart förstår man att det här är ännu en dussinfilm där filmskaparna trott att snygga specieleffekter med maffig action kan ersätta en bra story. Tyvärr, det blir bara schweizer-ost av det hela, hål och lösa trådar som får fladdra fritt bäst dom vill.

Svårast att smälta är nog dock alla misskötta detaljer, bl.a. ett dåligt statistarbete men främst att ingen verkar förstå att nåt är lite skumt med världen, när både människor och saker materialiseras ur tomma intet. Konstigt nog så är det kärlekshistorien som till en början ter sig ganska otrolig och ytlig, som är det intressanta. Tråkigt nog också underutvecklad. Ett typiskt symptom för en film med alltför splittrad handling eller också alltför kort speltid. För ärligt talat är åttioåtta minuter film idag alltför lite. En om inte prismedveten så i alla fall kvalitetsmedveten biopublik kräver mer, och även om längden inte ska ha betydelse skulle ”Jumper” behövt en extra halvtimme eller så för att reda upp härvan som det dåliga regiarbetet resulterat i.

Så trots riktigt snygga specialeffekter, godkända rollprestationer och en till synes ganska stabil handling är känslan av en blåsning ofrånkomlig. Slutet ger mer intrycket av att nån sluntit med saxen vid redigeringen. Har man försökt öppna dörren för en uppföljare har man sannerligen gjort ett pissigt, har man däremot inte gjort det är det lika illa. Så här avslutar man inte en film helt enkelt. Jag inte bara vill ha mer utan kräver mer åtminstone om det ska bli ett bättre betyg än ett mediokert 2,5.