Jung-E 2023

Det är alltid en njutning när en film vet hur man sätter öppningscenen med ett tonfall och en nerv som fångar publikens uppmärksamhet omedelbart. Den här filmen kastar oss raka vägen in i scenografi med raserade hus och gator fulla av stenbråte. En fight mellan en kvinnlig soldat och robotar rasar med vinande kulor och akrobatiska rörelser. Känslan i scenen påminner mycket om "Terminator".

 

Efter denna mörka inledning bjuds vi i denna sydkoreanska film på en blandning av filosofisk science fiction, excentrisk humor, drama som stundtals jobbar hårt för att öppna upp tårkanalerna och spektakulärt koreograferad action. Den välbekanta blandningen av lek och allvar som vi vant oss vid i asiatisk action roar och oroar på ett lyckat sätt.

 

Filmens existentiella tematik är intressant och känns igen från andra filmer i science fictiongenren. Framför allt är det "Blade Runner" och "I, Robot" som filmen ekar av med sitt utforskande av identitet i form av en berättelse om androider med mänskliga känslor. Kritik mot kapitalismen finns med i form av att människor som dör kan välja en artificiell kropp att leva vidare i. De fattiga har bara råd med en form där deras hjärna får återanvändas hur som helst och till vad som helst. När dessa båda teman kombineras och får sällskap av hjärtskärande drama mellan mor och dotter i en artificiell variant blir det fascinerande.

 

Skådespelet är en blandning av gravallvar och medvetet överspel. Vissa aktörer spelar dödsseriöst och andra som om de var med i en komedi. Bara asiatisk film kommer undan med den kombinationen utan att resultatet känns splittrat och förvirrat i de emotionella intrycken. Kontrasterna används för att leda in publiken på ett spår kring karaktärer och sedan låta det som finns under ytan blottläggas med stark effekt. Det finns en medveten struktur i kaoset. Kang Soo-yeon är lysande som plågad forskare. Det här blev tyvärr hennes sista film.

 

Storyn utspelar sig i ett framtida postapokalyptiskt samhälle där ett krig mellan kolonier pågått i 40 år. Ett företag som forskar kring artificiell intelligens försöker skapa en supersoldat som ska kunna avsluta detta krig. Hjärnan hos en legendarisk kvinnlig kämpe klonas gång på gång för att ge identitet till denna soldat och experten på projektet är objektets dotter. Hon tvingas se sin mor dö gång på gång och bryts ner av detta mer och mer .

 

Visuellt sett är filmen en blandning av förutom redan nämnda "Terminator" och "Blade Runner" även "Total Recall" och "RoboCop". Det är stilrent och sterilt i färgerna i laboratoriet där större delen av filmen utspelar sig. Fightscenerna smutsar ner bilderna, men håller dem ändå snygga. Känslan av high tech dominerar. I vissa scener påminns man om den konstnärligt stiliserade färgpaletten i "Blade Runner 2049". Den synthtunga musiken ger filmen ännu mer atmosfär från "Terminator".

 

Scenbyggena skapar en värld som är riktigt snygg att se på. Detta gäller både den i filmen verkliga dimensionen och scenerna som för karaktärerna är en simulator. Specialeffekterna som kompletterar scenografin flyter perfekt ihop med de verkliga byggena till en effektiv filmisk illusion. Ljussättningen bygger på denna på ett fantastiskt sätt. Ögat har inget att klaga på här.

 

"Jung_E" försvagas av att man har sett allt förut och att för mycket ska få utrymme för att få ut maximalt av varje ingrediens. Som helhet lyckas den ändå med sin ambition att underhålla och samtidigt väcka tankar. Det är en vildsint mix som håller hela vägen och effektivt engagerar för stunden. Förväntar man sig inte mer än så är den sevärd.