Jungfrukällan 1960

Vackra flöjtspel och handfasta trumslag inleder Bergmans smutsiga medeltidsrulle ”Jungfrukällan”. Filmen är baserad på balladen ”Per Tyrssons döttrar” som sedan tolkats av manusförfattaren Ulla Isaksson.

 

Vi får följa den curlade dottern Karin (från Töre gård), som liksom dagens tonåringar, vill svänga sina lurviga, sova länge på morgonen, klä sig i sin bästa stass (som råkar vara sydd av 15 jungfrur) och göra uppror mot sina föräldrar. Hon är extremt självupptagen och anklagar mamman för att skymma ljuset när hon speglar sig. Självklart straffas detta oanständiga beteende av vår käre Gud. För Guds långa hand håller ett fast grepp om människorna på gården. På väg till kyrkan blir Karin våldtagen och mördad av tre vallare. Tragedin är ett faktum. Eller som Dagens Nyheter skrev 1960: ”Den går som en knytnäve mellan ögonbrynen, den träffar som en spjut i hjärtat.” Ja, stundtals. Men det första jag gör är faktiskt att fnissa.

Det märks att Bergman inte skrivit manuset själv. Filmen är storydriven och använder sig tydligare av vissa dramaturgiska knep än vad jag är van vid. Kanske är det denna krock som ger upphov till en del bisarra scener som när Karins pappa gäspar under bön eller närbilden av hur Karin ligger kind mot kind med sin våldtäktsman. Samtidigt är det just detta obehag som för mig från ett taffligt live-spel på medeltidsveckan i Visby till en mer stämningsfull thriller i ”True Detective”-anda. Särskilt när religionskonflikten byggs upp mellan det gamla hedniska trossystemet och kristendomen. Där Ingeri, gårdens gravida oäkting, står för det onda med sin bruna kalufs – hämnden och synden - och Karin symboliserar oskulden vars offer ger upphov till jungfrukällan.

 

Kvinnostereotyperna kunde inte varit mer gjutna, deras öden mer givna. Det är när Karin vill släppa ut håret (som Ingeri) som allt går åt helvete och frågan ”Vad hade du på dig?” gestaltas indirekt på ett mycket obehagligt sätt. Ingeri påpekar också för Karin när denne påstår sig inte vilja ligga innan hon är gift ”Men vad händer om han är starkare?”

Men trots lek med, och bevarandet av, dessa urtyper och tragiska fakta är ”Jungfrukällan” främst en film om hämnd som för sin genre går emot gängse klichéer och visar upp dess bittra baksida istället för att glamorisera våldet. Samma närbild som används vid våldtäkten återkommer nämligen då fadern får sin vendetta, vilket ger en intim känsla som är direkt ruskig. Jag finner mig dock ställa högre krav på realism och Gunnel Lindom, Ingeri, glömmer under flera scener bort att hon spelar gravid, en del våldsscener är inte fullt trovärdiga, vallarnas agerande går emot vanligt sunt förnuft och det blir smått humoristiskt när alla hedningar har svarta tänder medan de frälstas gnistrar som solen.

 

Max von Sydow däremot gör en helt okej insats som Karins far. En roll som är allt annat än självklar där hans inre konflikt gällande tron på Gud och sin egen skuld kanske borde getts större utrymme. Men sedan förförs jag när han går ut på en åker för att brotta ner en björk som han ska späka sig med i bastun. Så, okej. Det är vackert. Det är tragiskt. Inte riktigt som en knytnäve, men kanske en smäll med pekfingret. En klar stark trea.