Jupiter Ascending 2015

Lana och Andy Wachowski har ägnat hela sin karriär åt att fästa nördiga tonårsdrömmar på film. De bär sin nördighet med stolthet och det är lätt att dra en linje från ungdomens källarsessioner av Dungeons & Dragons genom syskonens eklektiska filmografi. Men de har också gjort sig kända för en extremt ojämn kvalitet och har varvat pärlor ("The Matrix", "V for Vendetta") med skräp ("The Matrix"-uppföljarna, "Speed Racer"). Det senaste alstret – rymdoperan "Jupiter Ascending", är som ihopkok av hela deras karriär; lika delar briljant som underkokt.

Jupiter Jones (Mila Kunis) bor med sin ryska mamma och släktingar i Chicago och hatar sitt liv. Hon ägnar dagarna åt att städa rika människors toaletter och bor i samma rum som sin mamma och moster. Hon råkar också vara en reinkarnerad rymddrottning, ledare för en av galaxens mäktigaste dynastier och den rättmätiga ägaren till planeten jorden. Något hon snart kommer märka innebär en del problem. För rymddrottningens tre barn är en samling minst sagt uppblåsta ädlingar som sinsemellan vill lägga beslag på Jupiter för att på så sätt kunna ta makten över jorden. När den äldste sonen Balem (Eddie Redmayne) skickar en samling prisjägare till Chicago för att ta den ovetande Jupiter avdaga, blandar sig rymdalven Caine Wise (Channing Tatum) in i leken, tillsammans lyckas de med konststycket att spränga halva Chicago i sin kamp kring Jupiter Jones. 

Och det här är bara filmens första halvtimme.

Det är som om Wachowski-syskonen här bestämt sig för att slänga in precis allt de älskar i en och samma film. Här finns svulstiga actionscener som aldrig tar slut, katedralliknande rymdskepp och lönnmördande drakmän tillsammans med mordiska galaxomspännande konspirationer, energisköldar och genmanipulerade supermänniskor. Det är en rymdtårta med extra allt, så smällfet att man med jämna mellanrum blir alldeles matt.

Världsbygget och scenografin imponerar mest. Det är pampigt och närmast bisarrt storslaget: renässansliknande palats, barocktempel till rymdskepp och gigantiska rymdstationer. Men även mytologin med en galaxomspännande överklass som lever i tusentals år och ser människorna på jorden som en värdefull investering och råvara, fungerar trots – eller kanske på grund av – dess vrickade fånighet. Och det är en rasande snygg film, även om specialeffekterna ofta tar över så till den grad att det hela slår över och blir för mycket.

Mila Kunis som Jupiter Jones (ett fantastiskt namn i en rymdopera för övrigt) har den naturliga självsäkerheten som det anstår en reinkarnerad rymddrottning, men får aldrig riktigt chansen att glänsa i rollen eftersom hon hela tiden blir räddad av Channing Tatums hunkige rymdalv. Det är synd, för även om Tatum har den fysiska närvaron och de svällande musklerna gör han ett platt intryck som hjälte. Då är det bättre ställt i birollerna där inte minst Eddie Redmayne får chansen att ta i så att han nästan spricker av överspel som den genomslemmige och bortskämde Lord Balem. 

Filmens största problem – och den har en hel del – är att den tvärdör så fort den får för sig att fokusera på Jupiters trista familj, den supertorra kärleksstoryn mellan Kunis och Tatum eller när den försöker vara rolig. Gång på gång faller berättelsen platt på marken. Wachowskis rymdopera är som film, betydligt sämre än till exempel "Guardians of the Galaxy".  Men samtidigt går det inte annat än beundra det storhetsvansinne som präglar i princip varje bildruta av "Jupiter Ascending".  Det är som om två 14-åringar fått en obegränsad budget och order om att göra en drömfilm av deras mest storslagna rollspelskampanj.