Jurassic World: Fallen Kingdom 2018

Tre år har passerat sedan nöjesparken fick panikstänga när de hungriga, förhistoriska djuren började käka upp gästerna. Men Jurassic World hade ändå varit dödsdömd. Någon glömde visst bort att kolla upp den där jättevulkanen på Isla Nublar, som nu börjar vakna till liv och spotta ut lava. Dinosaurierna hotas än en gång av utrotning, och Claire (Bryce Dallas Howard) och Owen (Chris Pratt) övertalas till ett farligt räddningsuppdrag.

Colin Trevorrows ”Jurassic World” (2015) gjorde det mesta rätt i mitt tycke. Att kopiera och hylla stilbildande ”Jurassic Park” (1993) visade sig vara receptet på framgång. ”Jurassic World” är i skrivande stund den femte mest inkomstbringande biofilmen genom tiderna. Såhär i efterhand kanske den inte förtjänade så högt som en 4:a i betyg av mig, men filmen bjöd ändå på mycket nostalgikänslor och ett skönt underhållande äventyr. 

Uppföljaren ”Fallen Kingdom” följer snarare i samma spår som ”The Lost World”. Och om ni minns ”The Lost World”, så var det den stora besvikelsen som kom och trampade på högt ställda förväntningar.

J.A. Bayona har fått förtroendet att fortsätta på filmserien, och valet av regissör går egentligen inte att klaga på. Han har tidigare satt barn i skräckhus i ”Barnhemmet”, han har utsatt familjer för naturkatastrofer i ”The Impossible” och han har väckt sympatier för monster med ”Sju minuter efter midnatt”. All denna erfarenhet gör honom extremt bra lämpad för en ”Jurassic”-film. Problemet ligger snarare i manus, skrivet av Trevorrow och Derek Connolly som om de skrev en ny Scooby Doo-film. Det är klyschiga repliker, extremt förutsägbara situationer, och den ena korkade idén efter den andra. Allt förklaras som om den tilltänkta publiken var femåringar, och spänningen - eller bristen på den - är ungefär anpassad efter samma målgrupp.

När en duktig regissör ska göra sin första påkostade studiofilm, där allt följa en extremt utstakad väg, finns det sällan mycket utrymme för kreativitet. Bayona lyckas åtminstone skapa några minnesvärda bilder, både vackra och skrämmande scener som sätter sig på näthinnan. Det hjälper knappast när hans karaktärer inte får mycket mer att göra än springa, skrika eller sitta fast i burar, lastbilar eller bunkrar. Trots att tempot emellanåt är högt, känner jag att handlingen går fram i en frustrerande låg fart, och filmen känns betydligt längre än den är.

Mellan de datorgenererade actionscenerna, och de ännu segare sekvenserna där antingen dinosaurier eller människor har däckat, är det faktiskt en del intressanta ämnen som tas upp. Den stora moraliska frågan som ”Fallen Kingdom” väcker är: har klonade dinosaurier samma rättigheter som andra utrotningshotade djurarter? Är det rätt att rädda bestarna, med vetskapen om att giriga människor och makthungriga nationer kommer vilja exploatera eller beväpna dem?

Det är intressanta tankeställare som kanske får utforskas djupare i den oundvikliga ”Jurassic World 3”. Tyvärr är det också filmstudions girighet (läs: franchise-ambitioner) som gör att ”Fallen Kingdom” inte riktigt får stå på egna ben, utan känns mest som en mellansträcka till nästa del i serien.