Juror #2 2024

Clint Eastwood är tillbaka. I min recension av “The Mule” från 2018 skrev jag att han visar att han fortfarande kan, medan “Cry Macho” från 2021 blev en lektion i konsten att veta när man ska sluta. Där är jag väldigt glad över att ha fel.

 

Det visar sig nämligen att den 94-årige regissören har mycket kvar att ge. Åtminstone när han lämnar över skådespeleriet till yngre förmågor (säkerligen kan han fortfarande göra fina rolltolkningar själv han med, men inte som tuff cowboy - den tiden är förbi). Jonathan Abrams manus har gett honom ett riktigt spännande drama att jobba med, och huvudpersonen Nicholas Hoult är fullkomligt lysande i sin roll.

 

Upplägget är genialiskt. Justin (Hoult) kallas in till juryarbete (obligatoriskt för alla amerikaner) men tidpunkten är oläglig (är den inte alltid det?) då hans fru Allison (Zoey Deutch) är i sista trimestern av en högriskgraviditet. Han hoppas att det blir en kort rättegång.

 

James (Gabriel Basso) är anklagad för att ha mördat sin flickvän Kendall (Francesca Eastwood, regissörens dotter). De har haft ett turbulent förhållande, intygas det, och efter ett högljutt barbråk som filmats av andra gäster har hon begett sig av till fots i den regniga natten. Det är det sista som setts av henne innan en bergsvandrare funnit hennes lik med skallen krossad på klipporna nedanför vägen vid en viadukt.

 

Tillbakablickar visar hur hon dog fast med olika detaljer och vinklar beroende på vittnet eller bevis. Inte minst Justins egna minnen, då han sakta inser att han varit där den natten, rent av varit involverad utan att ha förstått det själv. Filmfotograf Yves Bélangers intima kameraarbete fångar fint känslorna och förvirringen, samt låter närbilder på James förmedla dennes ångestfulla insikter när han lägger pusselbit efter pusselbit på plats.

 

Ruskigt spännande premisser för ett rättegångsdrama, och Eastwoods ekonomiska regi för fram dramat i ett stadigt och jämt tempo med många cyniska iakttagelser av vår moral och etik. Jurymedlemmarna vill åka hem till sina familjer. James tycks vara skyldig för det finns ett vittne. Dessutom har han ett kriminellt förflutet. Så spelar det så jättestor roll egentligen om han skulle råka vara oskyldig just den här gången, när han liksom hör hemma i fängelset ändå?

 

Men det är inte bara James som sitter fast i bojorna av sitt förflutna, vare sig han ändrat på sig eller ej. Justin är en före detta alkoholist. När han går till sin sponsor (Kiefer Sutherland) som också råkar vara advokat och ber om hjälp, får han veta att ingen skulle tro på att han kört nykter efter att ha varit på en bar. Det skulle innebära slutet för honom och hans nya liv med Allison. Och han är ju en “bra” människa, till skillnad från James…

 

Sensmoralen här, till skillnad från de flesta äldre rättegångsdraman med en hjälte och en bov, visar att orättvisa lika gärna kan vara sprunget ur bekvämlighet. James advokat Eric (Chris Messina) tror genuint att James är oskyldig. Han gör sitt jobb som försvarare, han suckar, han försvarstalar, men går inga direkta omvägar för at bevisa dennes oskuld. Åklagaren Faith (Toni Collette), också trött och stressad, hoppas på en enkel rättegång som kan ge henne en skjuts i karriären. Eric och Faith har pluggat tillsammans och tar ofta en drink ihop efter jobbet. Advokaten anklagar henne halvhjärtat för att inte följa “truth is justice” längre som deras professor föreläst. Men är sanning rättvisa?

 

Det är vad filmen tycks fråga oss - eller belysa i de val vi gör, och de omdömen vi gör om andra. Justin är den enda jurymedlemmen som röstar nej, men hur ska han förklara det? Det blir en intern katt och råttalek, ett vågspel som kan kosta honom allt, för han måste peka ut vad som kan fria James utan att avslöja sin egen eventuella inblandning. Han får med sig en före detta polis (J.K. Simmons, karismatisk som alltid) men dennes erfarenhet och slughet kan å andra sidan uppdaga för mycket. Det intima kamerafokuset på James gör att man identifierar sig med honom så att hans dilemma blir vårt. Det blir en hårfin balansgång med moraliska kval som gör att man sitter och skruvar på sig av obehag.

 

“Juror #2” är en fin och stadigt gjord studioproduktion av en av våra legender. Filmen har hyllats både av kritiker och publik (för närvarande med 92% och 91% positivt mottagande på Rotten Tomatoes) trots minimal marknadsföring. Förhoppningsvis en film man hittar fram till ändå, inte bara för duktiga skådisar med Nicholas Hoults lågmält imponerande rolltolkning i täten, utan även för att den efterlämnar en del att tänka på. 

 

De nära två timmarna flyter på fint, de engagerar och håller uppmärksamheten. Okej, manuset är måhända inte helt tätt om man nu ska fingranska. Liksom i Gustav Möllers kommande fängelsedrama “Sons” som fått liknande kritik kan man undra över bakgrundskontroller, men jag tycker det är ett försumbart pris för en spännande rulle. Kanske aningen mer uppmärksamhet kunnat ägnas de många jurymedlemmarna när inställningar svänger. Slutdialogen må vara viktig för intrigen och filmens tema men känns forcerad.

 

Detta är dock verkligen bara småsaker - “Juror #2” är en härlig överraskning i vintermörkret och en film som rekommenderas varmt!