Jurtjyrkogården 1989

Familjen Creeds vänlige granne Jud (Fred Gwynne) letar efter deras knappt ett år gamla son Gage (Miko Hughes) när denna dyker upp under en säng. Gage med en skalpell i högsta hugg skär sönder både Juds ena hälsena och mungipor innan han tuggar loss på hans strupe så blodet sprutar. Så mycket för grannsämja.
 
Tänk er att se detta som nyfiken sexåring. Denna film och framförallt scen traumatiserade en hel generation av barn som letat fram den beryktade Stephen King-rysaren på VHS och tittade under sängen innan läggdags åratal framöver. Filmen blev trots allt – lite oväntat - en enorm kassasuccé även om kritikerna var delade. Så hur håller den idag?
 
King skrev själv manus (hans första sedan katastrofala regidebuten ”Maximum Overdrive”) efter sin egen roman och filmen lyckas kombinera båda delar gott och ont av en typisk King-film. Om det är något King är en hejare på så är det att leverera en ruggig skräckhistoria med åtminstone någon ingrediens som urskiljer från övriga rysare även om det nödvändigtvis inte alltid blir en bra film.
 
I den här berättelsen flyttar en familj in i ett hus på landet där långtradare trafikerar vägen utanför och en mystisk djurkyrkogård väcker döda till liv. Här finns en påtaglig atmosfär som förhöjs av den oroväckande musiken. Redan innan vi inser kyrkogårdens hemlighet och anar familjen Creeds ohyggliga öde så infinner sig en obehaglig känsla.
 
King leker även med dilemmat om vad man som desperat förälder är beredd att göra för att bevara sin idylliska tillvaro. Det är häftigt att uppleva King sticka hål på bilden av den amerikanska, perfekta helyllefamiljen och injicera något övernaturligt i något så mänskligt som en personlig tragedi.
 
Samtidigt är det en skräckfilm av den ojämna sorten. För varje kuslig scen (främst den sista kvarten) finns en fånig, daterad effekt. För varje stabil skådespelare (veteranen Gwynne är utmärkt) finns några halvdana insatser, vilket särskilt gäller föräldrarna Dale Midkiff och Denise Crosby som ofta agerar som om de vore i en såpopera eller reklamfilm. Tempot kunde filats på det med – filmen tar för lång tid på sig att komma igång och avslutas allt för snabbt.
 
Det är egentligen en perfekt film att göra en remake på med sin starka story men inte helt fullfjädrade utförande. Jag sitter ändå belåten under eftertexterna. Möjligen kan det vara The Ramones fräcka ledmotiv. Men det kan också vara förmånen att få se en annorlunda film i en genre ofta begränsad till mördare, zombies och monster, och som erbjuder ett moralisk dilemma. Bara en sådan sak.