Just like heaven 2005

Reese Witherspoon spelar Elizabeth, en nybliven läkare som brinner för sitt jobb, kanske aningen för starkt. Personalrummets kaffeautomat håller henne igång långt in på övertid, och fullt upptagen med att rädda andras liv märker hon inte hur hon försummar sitt eget. Hennes syster och arbetskollegor önskar att hon nån gång kunde träffa en man som inte var påtänd knarkare eller 90-årig hjärtpatient. Men, låt oss inte fördjupa oss alltför mycket i detta tragiska livsöde för här hade manusförfattaren modet att ta livet av sin unga huvudperson bara några minuter in i filmen.

Lägenhetssökande David (Mike Ruffalo) är inte heller en alltför komplex karaktär, det enda han söker här i livet är ett ställe med en skön soffa att slappa i under ändlösa ensamma kvällar, och ett kylskåp stort nog att rymma så många öl som krävs för att dränka de gamla sorger han bär på. Han fastnar för en möblerad lya som har tillhört Elizabeth. Problemet? Hennes något förvirrade ande bor kvar, och vägrar riktigt inse att det är dags att knalla vidare i ljusets riktning.

Efter några chockade skrik, hot med polissamtal och rätt misslyckade försök att gå till attack mot ”inkräktaren” som tagit över hennes bostad, blir de oundvikligen mer eller mindre vänner. I brist på ett eget liv börjar David allt mer intressera sig för Elizabeths tidigare, och i gengäld bestämmer hon sig för att hjälpa honom få ordning på hans.

Att en av huvudpersonerna är död större delen av filmen skulle kunna användas för att dra den åt det mer skruvade hållet, men någon ”Corpse Bride” blir den lyckligtvis inte. ”Just like heaven” har istället en tendens att bli lite väl pinsam att titta på emellanåt – skulle du till exempel gå runt på stan och tala högt och ljudligt när du visste att det var ett spöke du pratade med? Här finns flera situationer som är menade som billiga lockmedel till skratt, vilket känns rätt överflödigt. Precis som i ”Ghost” är det inte något större problem att ta spöktemat på allvar, jag bara önskar att filmen vågade ta sig själv på större allvar och skippade alla försök till komik, som för det mesta inte fungerar. För det är de mer intima scenerna som ger filmens finaste och mest minnesvärda ögonblick. Enkla scener som när David och Elizabeth samtalar om livet och döden, när hon inser hur mycket bra hon gått miste om, när han berättar om saknaden som tyngt honom i flera år, när starka känslor berörs. Det är romantik, utan kyssar eller någon som helst beröring, och det är vackert.

Ännu en romantisk komedi med en söt blond tös i huvudrollen var inte exakt vad jag var sugen på, men ”Just like heaven” visade sig vara en av vinterns trevligaste överraskningar. Mest intressant var det att se Mike Ruffalo i denna typ av film, jag minns honom nästan enbart för rollen som sliskig snut i thrillern ”In The Cut”, med en sexhungrig Meg Ryan i en annorlunda roll. Var det verkligen ett säkert val att sätta honom i samma film som Megs tronföljare? Jodå, Ruffalo ger ingen anledning till missnöje (även om jag inte tror en romantisk komedi ger en särskild utmaning för en skådis) och lyckas han bidra med en charm och lagom töntighet som en del kvinnliga tittare troligen lär gilla.

Filmen har sina klichéer och är inte helt oförutsägbar, men som romantisk dramakomedi står den sig riktigt bra i den gedigna konkurrensen. Jag förvarnar er redan nu – ta med näsdukarna för det här kommer bli en snyftare.