Just my luck 2006

En impulskyss mellan den extremt lyckosamma Ashley och den rejält otursförföljde losern Jake ger förödande konsekvenser för Ashley. Turen har bytt ägare vilket hon märker efter blåmärken, förlorade hårtussar, söndersliten bostad, sumpad dejt, avbrutna skoklackar och en oväntad arrestering. Och nu måste hon jaga honom rejält för att kyssa tillbaka allt på rätt plats.

När jag satte på datorn för att skriva den här recensionen av ”Just my luck” fungerade inte mitt tangentbord. När jag försökte ordna det spillde jag ut ett glas vatten över skrivbordet. Det kändes fint ironiskt, för handen på hjärtat så är jag en rätt otursförföljd tjej. Jag har brutit av skoklackar, fått hyllor att trilla ner från väggar, fastnat med håret i en ålderdomlig locktång, snubblat över sladdar, slagit i alla tänkbara kanter och den enda gången jag vunnit på lotteri är på såna som utlovar vinst varenda gång.

Därför borde jag om någon fnissa till rejält på ”Just my luck”. Det gör jag inte. Den är förvånansvärt neutral trots Lindsay Lohan som vi alla vet är en charmoffensiv utan dess like. Men det utspädda manuset tillåter henne inte att bubbla som kolsyra. Allt som sägs känns helt humorbefriat även när det ska föreställa glimten i ögat-skämt. Alla rollerna virrar runt och är förtjusande tramsiga så till den grad att varje person sannolikt skulle vara den sista du märkte om du klev in på en fest. Och alla i publiken vet precis vad varenda roll ska säga redan innan de säger det. Skämten sitter lika illa som en för liten push up-bh.

Dessutom är tönten Jake Hardin egentligen mycket mer intressant än Ashley Albright som bara flutit genom livet ungefär som snygga populära tjejer i grundskolan. De möter så lite motstånd att de inte haft tid att utveckla någon som helst uns personlighet. Hur spännande är en sån person egentligen?

Filmen blir kul först när allt börjar gå åt helvete för Ashley. När det blir lite pinsamt i kanterna och när man kisar ihop ögonen och lider med huvudrollernas upprepade förnedringssituationer. Tyvärr är filmens omedvetna sensmoral att har man haft tur hela livet blir man tydligen totalt stenkorkad och har huvudet fyllt av sågspån. Man kan inte stänga av en tvättmaskin, man rengör golv iklädd stilettklackar, man står kvar och viftar på taxi där man precis blev nedstänkt. Efter en stund känner jag mig bara rätt glad över att Ashley får lite övning i att ha en relativt normal tillvaro, pröva på den värsta sortens sunkjobb och inte bara förlita sig på turen. Det gör henne säkert gott. Först när det superpolerade och blanka mattas av blir filmen lite småskojig. Så bland åskväder, sönderslitna byxor och trasiga klänningar och tvättmaskiner som fyller ett rum med lödder uppstår ”oväntat nog” kärlek. Du fattar grejen.

I de få scener som Lindsay Lohan och Chris Pine faktiskt har tillsammans gnistrar det till som den sista flämtningen i en döende glödlampa. Tillsammans har de en personkemi – synd bara att filmmakarna inte kommit på tanken att utnyttja det faktum utan mest låter dem flänga runt på var sitt hål.

Om du gillar ”Hur man blir av med en kille på 10 dagar” av samma regissör eller möjligen  ”13 snart 30” är det filmen för dig. Personligen gillar jag ”Mean Girls” och då kan man bara konstatera att ”Just my luck” inte är nåt annat än en rejält urtvättad sommarklänning i akvarell som borde ges bort till Myrorna.

Det blir inte ens en romantisk komedi – filmen är så Disneyfierad att målgruppen helt enkelt måste vara klungor av förpubertala töser som tillsammans kan fnissa och känna igen sig i alla fantastiskt pinsamma situationer de säkerligen tycker att de hamnat i. Söt som socker där manusförfattarna snott all humor ur replikerna och omsatt dem i fysisk handling där folk ska trilla och bli nedstänkta och sätta sig på nymålade bänkar. För dig som tycker om att överdosera gulliga söta unga människor som inte har nåt vettigt att säga är detta en fullträff.