Justice League 2017

Efter halvgäspningen ”Batman vs Superman: Dawn of Justice” och råfadäsen ”Suicide Squad”, ett trauma som inte ens den imponerande ”Wonder Woman” kunde fixa, är det kanske inte någon överraskning med ännu en flopp från DC. Fansen minns och de förlåter inte, knappast denna gång heller men frågan är om även de mest inbitna kan återhämta sig från detta.

För när Marvels lillebrorsa nu sammankallat ”Justice League”, en satsning på dryga 300 miljoner dollar, vet man att handskarna åkt av. Och trots att vi borde lärt oss så hoppas vi att DC äntligen ska ta sig i kragen och göra vårt barndomsarv rättvisa. Frälsningen dröjer dock även när Darkseids undersåte och Maleficent-look-a-liken Steppenwolf invaderar planeten med sin armé av utomjordiska getingar lägligt efter Supermans (Henry Cavill) död. En insikt som Batman, i lugnet av sin fladdermusfria mancave, redan förstått vikten av och därför ger sig ut för att skapa ”Justice League”.

Är det något DC gjort bra hittills är det serietidningar, ja till och med tecknade TV-serier. Gång efter annan har man med all önskvärd tydlighet visat att det är där man ska stanna. För där serierna kan tänja på nörderiet är det lätt att filmerna hamnar i en skrattretande barnslighet som exempelvis ”Transformers”. Nej, vi är inte intresserade av en raketskjutande krabba, eldsprutande robotdrakar eller supermegaduperlasersvärdskanoner, ni förstår poängen. Michael Bay må ha hittat sin målgrupp bland just barn och på köpet även fördärvat en kultserie men att DC och regissören Zack Snyder skulle vilja gå samma väg känns tragiskt för att inte använda grövre epitet. ”Justice League” är en film för barn som också tycks vara delvis gjord av barn.

Och vad som börjar nästan för abrupt vägrar att ta slut. Långt in i mer än halva filmen har vi i tur och redig ordning fått alla hjältar OCH sponsrade bilmodeller presenterade för oss, likväl har vi varken lärt känna karaktärer eller kontext.

 

Här reduceras vår S&M-maskerade Batman (Ben Affleck) till en svullen medelålders James Bond-wannabe som med hes röst och frånvarande horisontblick levererar domedagsprofetior. Det solkiga mörker som alltid varit del av en av de mest komplexa serietidningskaraktärerna är som borta och aldrig har Batman känts så… ja, hipster när han fåfängt trimmar skägghåren framför spegeln iklädd preppy väst och stickad sjömanströja. Våra övriga superhjältemedlemmar har inte mycket mer att erbjuda än en orgie av ljuvligt svullna bröstmuskler, knapert torra one-liners och slow motion-kisande slagsmålsscener. Allt perforerat av så kallad ”komik”.

”Justice League” följer den mest utnötta filmmallen och vore det inte för att ”Suicide Squad” redan lagt ribban så lågt hade botten varit nådd. De sista ”skälvande” minutrarna är det enda som i antal tävlar med levererade filmklyschor, mängden gäspningar bland publiken. Jag klandrar inte snubben bredvid mig för att ha somnat. God natt DC!