Kaboom 2010

"Kaboom" inleder med Thomas Dekker, pratandes över bilder av sig själv i en drömsekvens. Detta är ingen dålig sak, inte för mig, för jag är väldigt förtjust i Dekker. Han hade vett nog att synas i "Heroes" enda sevärda säsong och lämnade denna snabbt sjunkande serie för att göra rollen som John Connor i den avsevärt bättre (och tragiskt tidigt nerlagda) "The Sarah Connor Chronicles", spinoff-serien till "Terminator" som i vissa hänseenden var mycket bättre än någon av filmerna som kom före den. Inte för att det hjälper den här filmen nämnvärt.

Dekker spelar Smith, en kanske homosexuell - kanske straight och kanske någonting däremellan eller ingenting alls - collegestudent som drömmer underligt om nätterna och hänger med sin estetiskt konstiga vän Stella om dagarna. En kväll dras han med på fest, där saker händer som blir startskottet för en serie konstiga händelser, som leder till nya möten och avslöjandet av gamla sanningar, om vem han är och var världen egentligen är på väg.

Det finns en film här som jag skulle kunna älska. Som jag borde älska. Förutom paralleller till "Donnie Darko", tänker jag till exempel på "Buckaroo Banzai" och "Six-String Samurai". Detta är ej paralleller i handling eller kvalitet, utan uppsåt och, antar jag, potentiell publik och nivå av kultstatus. Kanske framför allt de två sista, underliga små filmer som fungerar för det finns hjärta och hjärna och kvalitet bakom dessa cinematiska avarter.

Och det känns som om "Kaboom" borde vara där. Ingredienserna finns, och även om jag (skäms på mig) ännu inte sett regissören/manusförfattaren Gregg Arakis "Mysterious Skin" har jag hört tillräckligt gott om den för att tro det är en man med talang.

Men det är kanske talanger för andra filmer. "Kaboom" är för rörig, för svävande, och känns ofta alldeles för billig. Sex är ett av filmens genomgående teman och det har blandat annat sitt utlopp i många sexscener, mycket naket och fula ord. Vilket jag i sig inte har något emot, en snuskig rulle kan givetvis vara kul, men det är inte precis något som driver historien framåt. Det är snusk för snuskets skull och vill man ha sådant finns det speciella filmer att söka upp, i en vanlig spelfilm blir så mycket annat lidande.

Nu ska jag inte såga smula sönder filmen, det finns som sagt ingredienser som ändå gör enskilda stunder sevärda, och Thomas Dekker är förstås bra, och flera av hans medaktörer gör under omständigheterna ett oerhört dugligt jobb, fast som helhet hurrar jag inte högt.