Kalak 2023

Jan (Emil Johnsen) och hans familj bor på Grönland, där Jan arbetar som sjuksköterska. Hans åldrande far, som han inte haft kontakt med på många år, skickar ett brev där han förklarar att han fått cancer och kommer att dö. Fadern uttrycker en längtan efter förnyad kontakt med Jan, och önskar att de två ska kunna brevväxla om allt möjligt. Inga hemligheter. Problemet är bara att det finns en stor hemlighet. Pappan förgrep sig på Jan under ungdomen, något som Jan aldrig pratat om med någon.

 

Han väljer att fortsätta ignorera sin pappa, och går istället vidare med sin normala vardag som om inget hade hänt; varken nu eller då. I Jans vardag ingår dock ett beteende som är relativt ovanligt för en gift familjefar: han raggar upp en kvinna som arbetar som städerska på sjukhuset där han jobbar och följer med henne hem.

 

Morgonen därpå, när han återvänder hem, berättar han utan omsvep för sin fru Læerke (Asta Kamma August, “Händelser vid vatten”) var han varit och vad han gjort. Hennes vana och okänslosamma reaktion låter oss förstå att detta inte är något nytt, eller ovanligt. Pappans sjukdom pockar på i takt med att fler brev kommer, och en oförutsedd händelse i Jans liv gör konfrontationen mellan dem till slut oundviklig.

 

“Kalak” är baserad på den självbiografiska boken med samma namn, av norsk-danske Kim Leine. Hans liv är tveklöst ett väldigt intressant och ovanligt sådant, men dessvärre kommer inte de viktiga känslorna fram som de behöver i filmatiseringen.

 

Delvis handlar det om Leines alter ego Jan, som till största delen skrapar på ytan istället för att gräva på djupet. I hans fall finns det en logik, eftersom han vägrar att ta tag i sitt eget trauma. Men dessvärre är det ingen annan som uppvisar mer än en gnutta känslor här och där heller, vilket sammantaget ger en väldigt fadd och oengagerad känsla. När slutligen en stark känsla faktiskt får rum kommer det så plötsligt att det känns apart och skevt istället för berörande och engagerande.

 

När händelserna knuffar på Jan för att tvinga fram ett agerande så förlorar han kontrollen och hänfaller åt en än mer destruktiv livsstil än den han haft tidigare. Inte ens här når traumat riktigt fram. Detta är också filmens stora svaghet; att så mycket obehag och sorg finns i materialet, men det stannar där, utan att nå ut som det förtjänar att göra.