Källaren 2014

Vad har österrikarna för sig i sina källare egentligen? Den frågan fick ofrånkomligen en helt annan laddning när Josef Fritzls förnuftstrotsande brott uppdagades för sex år sedan. 

När Ulrich Seidl nu återvänder till dokumentärgenren efter den omtalade ”Paradis”-trilogin är han enligt egen utsago inte ett dugg intresserad av Fritzl, som överhuvudtaget inte omnämns i filmen, men regissören har medgett i intervjuer att mannen som höll sin dotter fängslad i tjugofyra år ändå blir elefanten i rummet för biopubliken. Fast jag vet inte. Vi får ta del av så många ljusskygga och groteska källaraktiviteter att Fritzl ganska omgående bleknar i minnet. Med sin sedvanliga antiestetiska hållning låter Seidl ett antal människor, som alla faller utanför riksnormen vad gäller ålder, kroppsvikt och skönhetsideal, visa vad de sysslar med i hemmets lägst placerade vrå. 

En operasjungande vapengalning driver en skjutbana under jord, mellan träningspassen dryftar han invandringspolitiska frågor - som att turkar och ”andra naturfolk” inte visar österrikiska kvinnor tillbörlig respekt och att människor som klär sig i burka luktar illa – med sina ölmarinerade jaktkompisar. En alkoholiserad trombonspelare i sextioårsåldern har förvandlat sitt källarutrymme till ett regelrätt tempel över Tredje Riket. Han samlar sina orkestervänner, som liksom han själv framstår som fullkomligt normala vid en första anblick, under ett påkostat oljeporträtt av Hitler för att dricka sprit och skämta kärvänligt om äktenskapets vedermödor och andra vardagliga ämnen.

Ändå utgör inte nazism och främlingsfientlighet den röda tråden i ”Källaren”. Sexuell undergivenhet och BDSM upptar minst lika mycket av dokumentärens fokus. Seidl tycks ha förälskat sig i ett medelålders par där kvinnan dominerar sin ”mansslav” i alla sammanhang och på alla platser utom sovrummet. Vi tar del av deras vardagslunk i obarmhärtigt utdragna bilder. Den ständigt nakne och tigande makens tunga används som toalettpapper, han blir bunden och upphissad i testiklarna, tvingas diska med enkilosvikter fastbundna i samma testiklar. 

Hos ett annat par spelas den dominanta rollen av en liten spinkig gubbe som säger sig vara välsignad med en onaturligt kraftig ejakulationsförmåga - en sorts mänsklig högtrycksspruta. En kvinna låter sig intervjuas naken och inlindad i grova rep medan hon sakligt redogör för sin livshistoria, som präglas av våldsamma och alkoholiserade män. Under veckorna arbetar hon som rådgivare på en kvinnojour. Intervjun korsklipps med långa sekvenser där kvinnan böjd över en för ändamålet skapad bänk skapad blir smiskad med paddel och piska av en jovialisk man i lederhosen. ”50 Shades of Grey” bor inte här längre. 

Barmhärtigt nog sätter Ulrich Seidl punkt för denna bisarra källarsafari efter bara åttioen minuter. Kanske känner han att ämnet uttömmer sig självt relativt snabbt. Man kan konstatera att ”Källaren” i högre utsträckning än andra verk i Seidls filmkatalog har karaktären av en freakshow, utan att för den sakens skull beskylla honom för banal sensationslystnad. Tvistefrågan vad gäller österrikarens filmgärning brukar vara av moralisk karaktär och beröra just detta. Har människorna som regissören visar upp, nakna och avskalade i all deras tafatthet, passion, ångest, skönhet och fulhet agens? Blir vi förskräckta, roade, äcklade på deras bekostnad?

Själv anser jag att humanisten Seidl närmar sig frågeställningar och människor med en genuin nyfikenhet och en ovilja att döma eller göra poänger överhuvudtaget, så också här. Det är bara det att ”Källaren” snabbt förbrukar sitt underhållningsvärde. Jämfört med exempelvis ”Paradis”-trilogin rör det sig om en bagatellartad upplevelse, en mellanfilm.

Möjligtvis får Ulrich Seidls senaste en större effekt på individer som tycker att det är intressant att moralisera och förfasas över andra människors sexualitet. Den delen av publiken får satsa på sina vindsförråd istället.