Kalle och chokladfabriken 2005

På ett sätt handlar film (för en åskådare!) om att i olika avseenden och uttryck lämna den verkliga världen. Att för en kort stund tillägnas möjligheten att försvinna från sin privata sfär. En verklighetsflykt som kan förmedla många känslor. För mig handlar Tim Burtons filmer om just detta. När ridån går upp i biosalongen öppnas en unik värld full av människor, djur och miljöer. Med konkreta och livligt intressanta karaktärer, placerade i distinkta miljöer – mörkt och entonigt som i ”Sleepy Hollow” eller färgsprakande vackert som i ”Big Fish” – förvandlas åskådaren till barn och lockas med i fantasin. Tim Burton har med andra ord ärvt och väl förvaltat tronen som vår tids sagoberättare. Ett viktigt arv tycker jag.

Att han tar sig an Roald Dahls drygt 40 år gamla saga är därför ingen överraskning. Berättelsen om den fattiga pojken Charlie (i Sverige kallad Kalle) och hans dröm om att få besöka den mytomspunna chokladfabriken är med dess karaktärer och miljö som upplagd för en Burton-film. Ingen annan regissör kunde vara mer lämplig.

”Kalle och Chokladfabriken” är en välgjord och fantasifull film; finurliga konstruktioner och detaljer i vackra färger gör den underbar att titta på. I Charlies snedvuxna hus ligger mor- och farföräldrarna nedbäddade i köket, med täcket upp till hakan, medan mamma lagar ”salladsoppa”. Det är med ens väldigt charmigt och man fångar känslan direkt. Och inne i chokladfabriken uppenbarar sig den sagolika trädgården - träd, buskar, en trögflytande å, gräs, ja allt i choklad! Och självklart heter trädgårdsmästarna ”ompaloompas”. De figurerar i stort sett överallt, men för er som har läst boken uppträder de nog lite annorlunda. Ni kommer på gott och ont att bli förvånade, mer säger jag inte. Hur som helst är fantasin så pass medryckande att filmen aldrig tappar sin trovärdighet. Tim Burtons storhet är ju just det, att fånga åskådaren i sitt nät; man slutar aldrig att beundra och nyfiket betrakta vad som händer.

Karaktärerna i ”Kalle och chokladfabriken” har alla varsina mer eller mindre extrema karaktärsdrag. Någon utövar kampsport och har därför ett tävlingssinne utan dess like, en annan äter groteskt mycket choklad, och en tredje är en bortskämd överklassunge med en gränslöst givmild pappa. Det är alldeles för mycket som att titta på ett barnprogram. Till och med chokladmästaren Willy Wonka (Johnny Depp) är utstuderad och enformig. Deep är inte dålig, han försöker med minspel och gester men kommer otacksamt aldrig till sin rätt. Inte nog med att det är slöseri med Johnny Depp. När farfar, spelad av den härliga David Kelly, mest får hänga med som en vante inne i chokladfabriken känns det också som slöseri med karaktärer – de har mer potential än så. Freddie Highmore överraskar dock i rollen som Charlie, han spelar väldigt naturligt och nästan barnsligt träffsäkert.

Resultatet blir en fantasifull bergochdalbana där man på toppen fångas och imponeras av den visuella upplevelsen, men där dalarna saknar djup och det alltför konkreta eliminerar möjligheterna till intresse för karaktärerna, och ja faktiskt också för slutet. Raksträckan blir en välgjord och definitivt sevärd film som har allt för de under 12 år, men som saknar något för de äldre.

Positivt är att sagan som berättarform lever vidare. Fler regissörer och manusförfattare borde ta efter, inte minst i Sverige där det mesta som har med film att göra är bundet till verkligheten. Använd och våga inspireras av fantasin!

ONÖDIGT VETANDE Andra skådespelare som varit påtänkta för rollen som Willy Wonka: Steve Martin, Robin Williams, Nicolas Cage, Michael Keaton och Christopher Walken.

"Kalle och Chokladfabriken" är Tim Burtons och Johnny Depps femte film ihop, om man räknar med "Corpse Bride" där Depp gör en av rösterna. Animerade "Corpse Bride" har även den premiär under 2005.