Känn ingen sorg 2013

"Känn ingen sorg" är baserad på Håkan Hellströms låttexter och är alltså inte en film om hans liv, även om vissa likheter onekligen kan urskiljas mellan huvudpersonen Pål och honom själv.

Pål är en aning dysfunktionell kille som bor med sin farfar och helst hänger med sina vänner Johnny och Lena. Han drömmer om en musikkarriär fast får regelrätta panikattacker när någon annan ser honom sjunga eller spela, vilket blir ganska så problematiskt i sammanhanget. När den oändligt vackra Eva kliver in i bilden omkullkastas tillvaron för alla inblandade och Pål ställs inför ett svårt dilemma när hon får för sig med att han ska vara med och spela i hennes band.

Direkt från start är det full fart och vi åskådare dras nästan bokstavligen in i berättelsen om ungdomliga drömmar och rädslor. Det är inte första gången de ämnena avhandlas, men det är sällan jag ser det göras med sådan glöd och lustfylld energi. Med Göteborg, räkor och Älvsborgsbron som bakgrund målas en fin musikalisk saga upp och vi uppmanas att tro på drömmen som är blott en brygga bort.

De tre vännerna presenteras lite svepande men ändå så pass att jag snabbt känner med och tycker om dem alla och fastän jag egentligen hade velat se mer av ("Kom igen...") Lena så är jag glad att också svala Eva, trots sin tydliga bitchapproach görs så mänsklig. Och jag tror att hon med ett annat manus lätt hade slarvats bort som bara ännu en av de där onyanserade, men snygga brudarna på duken. Alla karaktärer spelas mycket trovärdigt av den unga ensemblen och fastän jag kan tycka att Pål emellanåt är väl muppig, så lyckas ändå Adam Lundgren balansera sitt agerande så att det funkar.

Det är flera långa och läckra kameraåkningar och riktigt snygga övergångar i inledningen som tillsammans med de övriga häftiga effekterna minst sagt ger den - visserligen trivsamma, men inte överdrivet unika historien, det där lilla extra. Och utan att vara alltför bevandrad i regissörerna Mårlind och Steins tidigare repertoar så känns det så här i efterhand självklart att de två skulle tillföra en viss krydda, vilket också sker med besked.

Musiken och låtarna är såklart fantastiska (om man är lagd åt det hållet) och passar riktigt bra som både byggklossar till historien och som ledmotiv till filmen och oavsett om man är bekant med Göteborg och Håkan Hellströms alster eller inte, så kommer man utan problem kunna ta till sig berättelsen.

Filmen är på ytan, liksom också många av låtarna i den, sorglös och lekfullt popromantisk. Men därunder finns samtidigt ett allvar och en hel del vemod och mot slutet när relationerna på riktigt prövas, blir jag alldeles andfådd av anspänningen som uppstår i den oväntat dramatiska upplösningen.

Skrattet byts ut till gråt när det plötsligt blir helt andra tongångar i filmen och även om det växlar tillbaka och blir glatt igen, så trillar tårarna faktiskt fortfarande nerför mina kinder när jag går ut ur biografen. Fast samtidigt känner jag för att dansa, vilket är lätt schizofrent (jag vet!) men också ganska talande för hur mycket filmen fick mig att känna och framförallt tror jag på den där drömmen. Det är lite tidigt att veta, men "Känn ingen sorg" kan mycket väl vara årets bästa svenska film.