Kärlek på italienska 2009

Emma (Swinton) är den ryska, ingifta hustrun och modern i en italiensk överklassfamilj, av typen som organiserar sittplatser på middagsbjudningar och knäpper sonens skjortknappar utan att blinka. Den torra familjeidyllen och äktenskapet puttrar stillsamt på tills Antonio - en ung, spännande bekant till sonen med magiska matkunskaper - dyker upp och en passionerad affär inleds.

Vad som kan låta som tantsnusk i värsta Jackie Collins-stil är ett ovanligt lekfullt och spännande kärleksdrama. Som vanligt i den här typen av film är det mer karaktärsutveckling än story. Förtryckta känslor som bubblar upp till ytan, blickar som säger mer än ord, förvirrade själar som söker sina rätta jag.

Swinton, fina motspelare till trots, gör filmen. Hon är en frisk fläkt i den stolta men stela familjen, som aldrig målas upp som karikatyriska snobbar (typ "Bröllopsfotografen") och gör en välmenande men förvirrad kvinna som blir som ett fnissande barn efter första natten med sin älskare. Swinton får äntligen, efter biroller i diverse Hollywood-bagateller ("Narnia", "Benjamin Button", etc.) bevisa sig som den mångfaldiga skådespelerska hon är.

Även den pampiga musiken (av John Adams) hjälper till att måla upp en väldigt vacker och väldesignad film om människor som håller tillbaka och hanterar sina känslor på tveksamma sätt. Och en kärlekshistoria som faktiskt engagerar och känns genuint erotisk.

Filmen hoppar effektivt mellan verklighet och romantisk fantasi från att Emma får en orgasmliknande matupplevelse av Antonios räkor till att Emma tafatt förföljer honom på Sanremos gator. T o m sexscenerna funkar även om den envisas med vissa klychor, som frossande i närbilder på natur och naken hud. Eller den frigjorda kvinnan som klipper sitt hår så snart hon blivit självständig.

Det känns väldigt befriande med en sådan här typ av film som aldrig är onödigt ångestladdad och samtidigt lättsam utan att bli fånig. Jag kommer på mig själv att le brett under större delen av och intressera mig för Emma och hennes ofrånkomliga öde. Det är inte alltför ofta jag gör det nuförtiden.

Sen att filmen fått en idiotisk svensk titel får man leva med. (Originaltiteln översätts löst "Jag älskar".) Med alla smarriga maträtter som bakas ihop mellan Emma och Antonios pipparsekvenser hade en mer passande titel varit "Matlust & fägring stor".