Karusell 2023

Sveriges satsning på fler genrefilmer är både bra och viktigt för vår del av filmindustrin, men vi har en tendens att se ut som fattiga imitatörer av andra länders tidsfördriv. Våra senaste försök att återskapa typiska amerikanska skräckfilmer i svenska miljöer övertygar sällan och gränsar ofta oavsiktligt till satir. ”Karusell” visar att produktionsteamet är medvetna om hur slasher-genren, i alla dess former, brukar se ut i USA, men mycket av det DNA som filmen har lånat stämmer inte riktigt överens.

 

Parkvärden Fiona (Wilma Lidén) är utvald att se efter före detta vänner under en exklusiv förhandsvisning av Lisebergs Halloweentema. Men det som borde vara en rolig natt i en tom park blir snabbt något olycksbådande när de inser att de inte är ensamma. När jakten väl börjar, börjar även deras ömsesidiga mörka förflutna också krypa upp till ytan. I rollistan finner vi bland annat popsångaren Omar Rudberg i sin långfilmsdebut.

 

En nöjespark är en riktigt bra plats för en skräckfilm. Slasherfilmen ”Hell Fest” drog stor nytta av den unika miljön då en grupp tonåringar förföljs av en maskerad man genom ett tivoli. Plötsligt kunde man inte lita på de olika åkturerna och aktiviteterna – eller ens andra besökare. George Romeros ”The Amusement Park” tog en mer psykologisk väg och förvandlade en plats full av glädje till en surrealistisk mardröm om misshandel av äldre. ”Karusell” har spikat en stark spelplats med Liseberg, men kommer sällan på ett sätt att spela i den.

 

Alltför ofta är Liseberg en eftertanke trots att det som kännetecknar en nöjespark borde kunna vara direkt involverad i nästintill alla filmens skräckidéer. Istället för att använda oron av att stiga på karuseller emot oss (sitter bultarna i ordentligt? Kan man verkligen lita på säkerhetsbältet?) finns det långa sträckor där ”Karusell” väljer att använda knep som skulle kunna ske var som helst. Ofta blir det en yxmördare som jagar tonåringar genom mörka korridorer och gator. Morden saknar kreativitet lika mycket som de saknar bett.

 

Simon Sandquist (”Studentfesten”) står för regi och levererar, tillsammans med fotografen Andrés Rignell (”Andra sidan”), starkare bilder än de andra senaste närproducerade försöken att ge sig in på skräckgenren. Liseberg lyser med fina färger i natten och en drönare får ett bra träningspass under en tur på Valkyria. Tyvärr, likt många moderna filmer, ser ”Karusell” alldeles för mörk ut när det inte finns någon källbelysning i bild. Även scener som tar plats på natten behöver starka kontraster för att bilden ska ser bra ut och för att publiken ska kunna se vad som händer.

 

Likt många slashers introducerar ”Karusell” även ett mysterium: vem ligger bakom detta och varför? Däri ligger ett kritiskt problem i manuset då varje försök att överraska publiken faller väldigt platt. Det är nästan komiskt enkelt att lista ut vad det är som händer (och varför) och filmen bjuder inte på några övertygande villospår längs vägen. Om du tror att du är på rätt spår så är du förmodligen det.

 

Karaktärerna antar rollerna som olika arketyper vanliga i skräckfilmer, men ”Karusell” har svårt att övertyga oss att någon av dem är värd att heja på. Det är här som DNA:t från olika typer av amerikanska slashers verkar ha blandats ihop. Vissa slasher-filmer funkar för att karaktärerna är dumma och/eller osympatiska – vilket gör det kul när Jason Voorhees mejar ner de på våldsamma men kreativa sätt. Andra slasher-filmer funkar för att vi faktiskt är engagerade i handlingen och bryr oss om karaktärerna.

 

”Karusell” försöker dra i båda trådarna, vilket fungerar i vissa filmer som vet hur man hänger med i tonsvängarna, men här finns det inte tillräckligt som håller ihop åt båda hållen. Det finns inte tillräckligt med underhållande våld för att vi ska kunna heja på när irriterande karaktärer äntligen möter sina slut. Vi får istället många melodramatiska scener och uppmanas att bli emotionellt engagerad när osympatiska karaktärer dör.

 

Trots ett par lovande scener i första akten lyckas inte ”Karusell” nå särskilt högt när det väl är dags att visa vad den går för. Visuellt ser det ofta bra ut, men faller ändå offer för många hemska bilder när lampan släcks. De unika möjligheterna med en nöjesparksmiljö används sällan för skräck och alla mysterium går att lista ut långt innan svaren avslöjas. Jag hoppas på fler försök, men än så länge är det fortfarande mycket imitation istället för innovation.