Kate 2021

För den som har minsta känsla för filmspråk och konventionell rollsättning blir det smärtsamt uppenbart redan i filmens öppningsscen (även i trailern, för den delen) vilket håll berättelsen kommer styra mot. Regissören Cedric Nicolas-Troyan blottar några nyckeldelar i den narrativa mekaniken och hela vägen till slutmålet blir synlig på ett ögonblick, på ett så pass tydligt sätt att det nästan känns som att det var intentionen. Därifrån följer sedan filmen den utstakade vägen med väldigt få avvikelser.

 

Den typen av trist och slarvig förutsägbarhet kan sänka vilken film som helst, men lyckligtvis är den lövtunna handlingen i "Kate" bara en ursäkt för att få se Mary Elizabeth Winstead gå bärsärk i sann "John Wick"-anda. Winsteads titelkaraktär är en härdad yrkesmördare av högsta kaliber som under sitt allra sista uppdrag (vilken skräll) blir förgiftad med ett radioaktivt ämne. När hon vaknar upp på sjukhus får hon höra att hon har ett dygn kvar att leva och den intensiva jakten på den som beordrade hennes död tar sin början.

 

Den ständigt fantastiska Winstead har haft mer eller mindre actiontunga roller i filmer som "The Thing" (2011), "10 Cloverfield Lane" (2016), "Gemini Man" (2019) och "Birds of Prey" (2020) men här sker transformationen till fullfjädrad actionstjärna på en helt ny nivå. Med total trovärdighet demolerar hon sig fram på Tokyos gator och avverkar yakuza-medlem efter yakuza-medlem med skjutvapen, knivar och allt annat hon kan få tag på i tumultet. Samtidigt som hon slåss och hanterar vapen som hon aldrig har gjort något annat så lyckas hon även försiktigt släppa fram det nedtryckta känslolivet hos en sociopatisk mördare och får mig att bry mig om henne. I scenerna med Miku Patricia Martineau (filmens kaxiga hjärta!) och Jun Kunimura (legenden från "The Wailing" och "Kill Bill") kikar dramaskådespelerskan fram och hon är som bekant lysande.

 

Actionscenerna är mäkta snyggt koreograferade och de tidigare nämnda "John Wick"-parallellerna kan dras även dit. Ultravåldet är lika brutalt som det är intimt; grafiska headshots avfyras från en decimeters avstånd, fatala knivhugg visas i närbild och lemmar bryts frekvent (som kvistar). Ofta tampas Winstead med 5-10 hejdukar åt gången och känslan av att hon inte har något att förlora gör sig påmind med varje kula, knytnävsslag, spark och vrål. Det är tight, underhållande, skitig och grymt välsvarvad action som är en njutning att beskåda. Actionfans kommer bli väldigt nöjda och likaså fans av anime som filmen tycks vara väldigt inspirerad av stundtals.

 

Rent visuellt gör Nicolas-Troyan allt han kan för att kapitalisera på det faktum att filmen utspelar sig i himmelska Tokyo och det resulterar i en lika snygg som ekande ihålig estetik. Vi snackar karaokebarer, morgonrockar i siden med leopardmöster, skrikrosa bilar som pumpar speedad j-pop, oändlig neon, gröna lasersikten i mörka rum, rökiga yakuza-badhus, helryggstatueringar med stora kanji-tecken, projicerade körsbärsblommor på skyskrapor och kontemplativa gangsterbossar med katanas som värnar sin samuraj-heder. Det är inga subtila kulturella referenser det rör sig om utan varannan minut träffas man på näsan av en slägga som det står TOKYO på. Trubbigheten till trots trivdes jag fint i den värld som byggdes upp och kapitulerade totalt inför den bombastiska presentationen.

 

Med andra ord finns det långt mycket värre grejer att slösa 106 minuter på.