Katt på hett plåttak 1958

För mig är en kväll framför en film som den här bland det bästa jag kan tänka mig. Det är inte någon uppvisning i osannolikt filmskapande på det sättet att filmen till största delen utspelar sig i ett enda hus och det mest centrala i filmen är relationerna mellan familjemedlemmarna.

"Katt på hett plåttak" är baserad på pjäsen med samma namn av Tennessee Williams. Williams jobbade med The Actors Studio och Elia Kazan en hel del för att utveckla sina pjäser. De är skrivna för skådespelare och för att nå publikens hjärta. Dialogen i filmen känns stundom tung och påminner om en pjäs. Detta beror förstås på att filmmanuset håller sig sann till pjäsen.

Brick och Maggie är gifta och Brick är svårt alkoholiserad efter att hans bästa vän gick bort under omständigheter, som inte är helt uttalade förrän i slutet av filmen. Bricks pappa; Big Daddy, är rik och sjuk, nära sin bortgång. Brick tycker sig inte förtjäna någonting och vill inte ärva sin pappa, än mindre ha en relation till sin fru. Bricks bror har gjort allt Big Daddy bett honom om, men han är inte lika charmig och inte lika omtyckt. Han och hans fru har fyra barn och Brick har inga. Centralt i filmen är bristen på sex i relationen mellan Brick och Maggie.

Filmen är välregisserad och håller sin publik engagerad trots begränsande miljöer. Jag har läst och sett delar av pjäsen så många gånger att det är svårt att inte se filmen som en filmad pjäs men det är inte rättvist att säga så. Filmen står för sig själv. Faktum är att regissören Richard Brooks har lyckats väl med att få huset att kännas levande och vi får en känsla av att vi vet precis var allting är. Varje rum har sin egen karaktär och med människor som hör till dem.

Skådespelarna är så klart fantastiska. Elizabeth Taylor och Paul Newman som Maggie the Cat samt Brick, är perfekta i rollerna. Deras relation är påtagligt passionerad och het med något som håller den tillbaka. Och vilka kan vara just så sexiga som de två? Burl Ives i rollen som Big Daddy är spelad med tillit och Ives känner ingen press att överspela utan litar helt på sin kontrasterande närvaro. Det är inte en roll i filmen som känns slumpmässig eller slarvig. Alla gör sin del.

Jag myser framför denna film. Relationerna är väl utvecklade och filmen handlar om många mänskliga sårbarheter. Inget är svart eller vitt i dessa relationer. Williams har aldrig varit rädd för att tackla svåra familjerelationer utan direkta lösningar. Att dessutom få se Elizabeth Taylor försöka förföra Paul Newman känns som grädden på moset.