Kikis expressbud 2014

Redan 1989 fick samma saga liv i och med Hyako Miyazakis underbara tecknade film och tråkigt nog har inte denna nya så mycket nytt att erbjuda. Åtminstone inget som är bättre eller ens i närheten av lika bra som när det då begav sig.

Häxor är snälla och katter som talar. 


Jag vet. Man kan tro det. Men nej. Det här är inte inledningen till Martin Svenssons comebacksingel. Det är heller inte en illa skriven haiku eller limerick gone wrong, utan helt enkelt min personliga korta sammanfattning av handlingen i ”Kikis expressbud”. Något enstavigt författat visserligen, det skall medges och den har sina brister. Men det har också den nya filmen om Kiki. 

Om man är 13 år och häxa, ska man flytta hemifrån till en annan stad och under ett år försörja sig själv. Så Kiki gör just det, hoppar på sin kvast som tar henne till en ö där hon efter att ha kraschlandat på ett zoo väljer att stanna och starta en budfirma som lovar snabba flygburna leveranser.

”Kikis expressbud” handlar om att om att hitta sig själv, sin magi och sin styrka inom sig. Det är inte i kvasten som flygförmågan sitter utan i Kiki själv. Det är fina budskap om mod och utanförskap som enkelt tydliggörs i filmen och så långt tycker jag också om det jag ser. Tyvärr finner jag inte så mycket annat att uppskatta.  


Filmen är tråkig, väldigt förutsägbar och dessutom inte särskilt välgjord. Med tanke på att det är 2015 och att man idag kan göra talande katter och flygande häxor med mer trovärdighet, river det i ögat varje gång jag ser de usla CGI-animerade effekterna. Tempot är dessutom ovanligt trögt, varför jag är tveksam till om ens den tilltänkta målgruppen, barn från runt 4 år orkar med att se hela. 

”Alla talar svenska”, stoltserar säljbladet med. Och alla gör verkligen det, övertydligt och gällt, vilket inte är till filmens fördel. Nu har jag svårt för dubbningar och är kanske därför orättvist hård i frågan. Jag förstår såklart varför man väljer att dubba när det kommer till barnfilm, även om jag egentligen tycker att dessa visuellt ska fungera så alla förstår, oavsett det talade språket. Barn är ofta klokare än vi och hänger med utan att behöva få precis allting förklarat för sig med ord. Men nåväl. Dubbat kan vara bra, men är alltså inte riktigt det här. Marie Serneholt som den brådmogna Kiki gör sitt bästa för att låta som något annat än Marie Serneholt, men låter bara som Marie Serneholt som försöker låta som något annat. Vanja Rosenberg har visserligen en behaglig röst som bagarfrun Osono, medan katten Jiji bara låter oprovocerat uppkäftig hela tiden.  


”Kikis expressbud” känns överlag väldigt amatörmässig och skulle därför lämpa sig bättre på Nickelodeon eller annan barnkanal. Den är dessutom alldeles för plottrig i sin intrig, har för många inte alls trovärdiga karaktärer och ett extremt konstigt och avhugget slut, när eftertexterna väl rullat klart. 

Kiki är i originalstoryn en bra förebild för unga flickor, men det jag saknar hos henne här, liksom egentligen konsekvent i det mesta genom filmen är en lite tuffare, men även varmare ton, något som jag tyckte fanns i Miyazakis version. Kiki i den var en hjältinna av rang. Gullig och äkta, lätt att relatera till, men samtidigt charmigt trotsig och orädd. 2015 har hon blivit hon för snäll, ursäktande och menlös nästan och det är också så jag upplever hela filmen vara.