Kill Bill - Volume 2 2004

Tre namn återstår på The Brides dödslista. Vernita Green och O-Ren Ishii har redan fått stifta bekantskap med den sylvasse herr Hanzo, hennes specialtillverkade samurajsvärd. Nu är det dags att lämna Japan för södra USA, och söka upp Budd, Elle och slutligen Bill – mannen som för fem år sedan sköt The Bride och lämnade henne att dö då hon försökte lägga sin karriär som världens skickligaste yrkesmördare bakom sig.

Filmen inleds med en återblick till det lilla kapellet i El Paso för fem år sedan. Bröllopsrepetitionen är i full gång, bruden är höggravid, brudgummen full av förväntan, och pianisten misstänkt lik Samuel L. Jackson. Mitt i stressen anländer en oväntad gäst… och resten vet vi ju redan… Men redan här får vi en försmak på något som senare visar sig genomsyra hela filmen – de lååånga, utdragna dialogerna. Quentin Tarantino är som bekant mästare på att skriva superb dialog, hela hans debutfilm (”Reservoir Dogs”) består av inget annat än dialog. Inget fel i det.

Problemet är bara att vi i ”Kill Bill vol. 1”, utlovades något helt annat. ”Vol. 2” riktar sig, dumt nog, till en helt annan publik. De som gillade första filmen för det coola våldet och den sjuka humorn och förväntar sig samma sak här, kommer att bli djupt besvikna. De som däremot tyckte ettan inte var något annat än en komplett meningslös orgie i våld och blod kanske tänker om nu. I ”Vol. 2” är det något annat som kommer fram. Plötsligt får vår hjältinna ett motiv, ett mål. Istället för att fara fram som en odödlig superhjälte med sitt svärd i högsta hugg låter hon oss lära känna henne på ett helt nytt sätt. För första gången känner man sympati för henne och förstår hennes handlingar (jösses så djupt). Redan nu snackas det om Uma Thurmans chanser vid nästa års Oscarsgala, och det är förståeligt med tanke på de många olika känslolägen hon får chansen att spela ut i ”Vol. 2”. Och hon slaktar betydligt färre folk….

Förutom The Brides mer känslosamma sidor får vi även träffa några nya karaktärer, där Bill och Pai Mei sticker ut mest. Bill är en charmig äldre herre, mycket bra gestaltad av David Carradine. Pai Mei (Gordon Liu), som var The Brides smått galne men ursköne kampsportstränare, får ett eget kapitel. Två färgstarka män, men inget mot de supercoola flickorna i ”Vol. 1” - Vernita, O-Ren, Gogo och Sofie Fatale, som vi tyvärr inte får se ett dugg av här förutom under eftertexterna. Kvar finns förstås underbart elaka Elle Driver (Daryl Hannah) och det är ju inte helt fel. Här är en kvinna som vet hur en catfight ska gå till!

Medan ”Kill Bill Vol. 1” var en av förra årets bästa filmer är ”Vol. 2” tveklöst en av detta års mer originella. Även här leker Tarantino med olika filmstilar från sina egna 50-, 60- och 70-talsfavoriter. Vissa scener är svartvita, andra filmade med rörlig kamera och grovkornig film. Bilscenerna har fått sig en projektorskärm i bakgrunden som i de tidiga Bond-filmerna. Ursnyggt. Även den sköna musiken som förhöjer många scener kommer från samma decennier.

Men till skillnad från “Vol. 1” (ja, det var många skillnader här) fick inte jag känslan av att jag ville se den här snart igen. Tarantino har för lite handling att fylla ut filmen med, känns det som. Ändå är den en halvtimme längre än första delen. På tok för långt. Tempot är betydligt lägre och dialog, hur bra den än är, somnar man av om det blir för mycket av den varan. Efter närmare två timmar börjar man redan skruva på sig lite i biofåtöljen.

”Vol. 1” var klockren, det blev en 5-poängare från min sida, ”Vol. 2” får nöja sig med en stark 3:a. Tillsammans skapar de Tarantinos längsta, och hittills näst bästa film.