Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö 2005

Cancer. Knulla. Döden. I ”Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö” får vi träffa Erik vars huvud är totalt genomborrat av dessa tre ord. I inledningen möter vi honom sörjande då han just mist sin vän Edmund, och filmen igenom så berättar Erik för oss tittare om deras gemensamma sommar för nästan 40 år sedan. Titeln anspelar på sommarhuset som är döpt till Genesaret, och Helena af Sandebergs karaktär Ewa som tydligen liknar Kim Novak. ”Fast snyggare”, menar Edmund. Erik och Edmund vars föräldrar arbetar tillsammans får vistas tillsammans en sommar ute på landet. De har tidigare aldrig direkt pratat med varandra, men snabbt inser de hur mycket de har gemensamt. Tågbanor, vilda västern-serier, men framförallt kärleken till deras lärarvikarie Ewa Kaludis. Mitt i denna härliga sommar slår en mördare till, och snabbt inser både Erik och Edmund att mördaren finns mitt ibland dem.

För regin står Martin Asphaug som tidigare varit bakom tre stycken Van Veeteren-filmatiseringar. Då den tredje av de blev riktigt lyckad hade jag höga förväntningar på ”Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö”. Jag kan inte påstå att jag blev helt tillfredsställd. Rent stilmässigt har Asphaug lyckats riktigt bra, och fotot och klippningen går i varandra som knäppta händer. Skådespelarna är i överlag duktiga, men Jonas Karlsson och Johan H: son Kjellgren är de som bär filmen på sina axlar. Det fullkomligt lyser om Karlsson när han gestaltar Eriks förebild och storebror, den Lucky Strike-rökande Henry, som på råga av allt gängar med Kim Novak. Johan H:son Kjellgren är den som berättar historien för oss då han ger den vuxne Erik ett ansikte. Kjellgren har sådan närvaro att det gör ont i kroppen på mig, och det är hans magiska ögon som sköter det mesta. Hans röst har en sådan lugnande stämma att man vill blunda och förvandla filmen till en talbok.

På det dramaturgiska planet har Asphaug slarvat lite. Det ska väl inte riktigt vara en spännande film, men mordhistorien känns som ett märkligt element då det skjuts in så sent i filmen. Dialogen känns inte övertygande alla gånger, utan lite väl krystad, och då Erik har två styckern voice overs, en ung, och en vuxen, ger det filmen en känsla av förhastning hos regissören.

Missförstå mig inte. Det är en underhållande sak och jag tycker folk ska se filmen. Filmen är en trivsam 50-talsskildring med bra barnskådespeleri och snygg teknik, men den lyckas inte hela vägen. Det tänder aldrig till. Ska man se den så är en titt på DVD lämplig.