Kinda Pregnant 2025

Lärarinnan Lainy (Amy Schumer) har sedan barnsben varit fixerad vid tanken på det perfekta livet och framför allt att bli den perfekta mamman. Hon går förväntansfullt och väntar på att pojkvännen Dave (Damon Wayans Jr.) ska dyka upp med både ring och den stora frågan, men när det väl händer så visar det sig att det senare handlar om huruvida hon kan tänka sig ha en trekant. Besviken och utom sig tar Lainy tillflykt till sin bästa vän, som i samma veva meddelar att hon är med barn.

 

Kaotiska och numera singeln Lainy försöker stötta på sitt lilla vis, och provar i förbifarten hur det är att ha på sig en fejk-gravidmage. Innan hon vet ordet av har hon överösts av komplimanger från främlingar om hennes härliga ‘glow’, signat upp för mamma-yoga och hittat nya - självklart gravida - vänner. Hennes nya liv som “den gravida” får henne att äntligen bli sedd och omtyckt. Det lilla problemet? Lainy är inte över huvud taget i närheten av att faktiskt vara gravid.

 

Bakom lättsamma “Kinda Pregnant” står Adam Sandlers produktionsbolag Happy Madison (som fått sitt namn från två av Sandlers mest kända filmer), och även om han själv "bara" är en av producenterna hittar vi att hans fru, svåger och dotter alla har något finger med i spelet. Jag vet inte om detta ska göra projektet lovande eller inte, då Sandler visserligen satt på komeditronen på sin tid, men nu är det andra bullar. Det som en gång lockade till gapskratt och flög högt kan idag resultera i en publik som istället drar från skämskudden och skruvar på sig av obekvämhet.

 

För just obekvämt är ett bra ord att sammanfatta vår hjärndöda popcornfilm som både har strösslats och pepprats med pinsamheter. Den evigt ljugande Lainy kämpar febrilt med att gömma sin icke-existerande graviditet och stoppar upp allt från heliumballonger till en hel grillad kyckling under klänningen - knappast runda ting som hennes dumglada vänner givetvis gång på gång missar. Den här typen av farsliknande hemlighetskomedier kunde Sandler-släktet gärna ha fått lämna i 90-talet, om jag hade fått bestämma.

 

Det som också är märkligt är att det faktiskt finns potential i att driva med allehanda småtöntiga nymodigheter i graviditetsvärlden såsom ‘gender reveals’. Men även om detta skymtas till i vår film så når det aldrig den ironi-nivå som jag hade hoppats på, utan stämningen reduceras till slapstick-skämt och annat billigt trams som att någon dråpligt nog trillar i poolen. Lite synd, för ärligt talat finns här det en hel del som man faktiskt kan driva med, men de kanske inte vågar? Eller ännu värre - inte vet hur man gör?

 

Ingen av karaktärerna vi har att göra med är heller särskilt lätta och tycka om. Amy Schumer spelar ungefär samma karaktär som hon alltid gör - vimsig, snackig och uppbyggd av en del sarkasm plus en del misslyckande. Skämtet om att hon på något sätt trillar på magen upprepas lika många gånger som jag himlar med ögonen för att det är billigt och fånigt. Dessutom ser det ut att vara minst lika obekvämt för henne, som det är för mig som tvingats lägga tid på att beskåda ett sådant här platt fall till film.