King Kong 2005

Julens kamp om biopuliken innebär en blodig strid mellan en jätteapa och ett lejon. Det enklaste vore egentligen att sätta dem båda mot varandra i en Kong vs. Aslan-situation och låta dem slita varandra i stycken tills bara en är herre på täppan. Eller så kan man säkert göra det lättare för sig och se båda. När det gäller jätteapan är det i alla fall en jättebra julklapp som säkert hela familjen ha roligt med, även om King Kong ibland är alldeles för läskig för de minsta.

Att den allt annat än okända nyzeeländaren Peter Jackson hela sitt liv drömt om att göra en ny version av sin barndoms favoritfilm är inte direkt en hemlighet. Styrkt av självförtroende av att ha lyckats ro hem hela ”Sagan om Ringen”-trilogin (och säkert av en hel del pengar) gör han nu ett helt makalöst fyrverkeri till remake. Han har precis som under Ringen-filmerna arbetat med sitt trogna filmteam och inte minst sina manus-partners Fran Walsh och Philippa Boyens. Resultatet är mäktigt, överrumplande och en aning för långt. Precis som en klassisk matiné ska vara.

I centrum för historien står unga varietéskådisen Ann Darrow (Naomi Watts) som helt naivt plötsligt befinner sig på ett skepp tillsammans med galne filmproducenten Carl Denham (Jack Black) och pjäsförfattaren Jack Driscoll (Adrien Brody). Men den lilla filminspelningen blir snart förvandlad till en mardrömsversion av Expedition: Robinson då fartyget med all besättning råkar krascha in i Dödskalleön, vars invånare inte direkt är gästvänliga. Då stackars Ann rövas bort för att offras till en osedd skräckvarelse pumpas tempot upp rejält och en vild åktur följer ända fram till det tragiska slutet som kommer fylla biosalongers sopkorgar med näsdukar världen över.

Alla otrevliga varelser och infödingar på Dödskalleön är omisskänneligt Jackson i sitt esse. Speciellt en penisliknande bläckfisk är något av det slibbigaste på film hittills. Ingenting för små barn alltså och alla som tyckte orcher och uruk-hais var obehagliga i Ringen-filmerna kan förberedda sig för att blunda igen. Dock är vissa monster misstänkt lika kryp ifrån Tolkien-filmatiseringen. Och kungen själv, King Kong, är ett mästerverk i animation, framför allt i närbild. När han svingar sig i träden på långt håll är det ibland på gränsen till Playstation-varning, men det förlåter man i slutändan.

När filmen i sin tredje akt åker tillbaka till inledningens New York är det applåder till effektmänniskorna igen för sitt fantastiska sätt att återskapa The Big Apple. Om ni inte hajat än, filmen ser otroligt snygg ut.

Men det är inte bara en fest för ögonen. Skådisarna är bra och ger lite tyngd till ett material som annars är lätt som luft. Andy Serkis gör Kong på ett uppriktigt och rörande sätt och är mycket rolig i en större roll som kock på fartyget. Team Walsh/Boyens/Jackson ger karaktärerna lite mer moderna egenskaper och ”Heart of darkness”-referenserna är filmlyrik i toppklass. Det finns många tjusiga referenser till andra äventyrsfilmer, bland annat ”Mumien”, ”Jurassic Park” och till och med en släng av ”Titanic”. Och musiken är härligt kitschigt anspelande på 30-talsfilmens pompösa alster.

På minussidan kommer speltiden som tickar in strax under tre timmar och tio minuter vilket är lite för långt. Det blir också lite väl mycket spring på Dödskalleön och slutet känns en aning avhugget. Men för övrigt är det här en härlig film som definitivt kommer att underhålla en hel värld i jul.

Kampen mot lejonet? Tja, för min del får det gärna bli oavgjort. Ingen bör i alla fall missa King Kong.