King of Peking 2017

”King of Peking” må vara nischad, men filmen är ett måste för filmfantaster! Som bakgrund kan nämnas att dess regissör, Sam Voutas, växte upp i Kina och tillbringade några år i början av 90-talet på landsbygden utanför Peking. Där fanns inga biografer.

För att se film behövde man antingen en VHS-spelare (vilket fortfarande var sällsynt), eller vänta in de resande projektionisterna, som kom till byarna för att visa film. Voutas minns hur han satt under stjärnorna och tittade på Hollywood-filmer, projicerade på en duk på byns basketbollplan.

Men snart kom DVD-skivorna med piratkopierade filmer, och de resande projektionisterna försvann. Voutas har alltid undrat över vad som hände med dem, och med dem i tankarna skrev han ”King of Peking”.

Filmen sätter med en gång tonen som en hyllning till den äldre filmkonsten, då handlingen introduceras med en berättarröst, ett teatraliskt öppnande av en vinröd sammetsridå, och fem olika kapitel med titelkort, varav det första heter ”Projektionisten”. Till och med den gammaldags Hollywood-musiken får vara med.

Pappa Big Wong (Jun Zhao) reser runt med sin lille son Little Wong (Wang Naixun) och visar film, tills en otursam dag då filmhjulet i projektorn börjar brinna. Inte samma kvalité som de sovjetiska, klagar han, men det är inte allt.

Pojkens mamma Lei Lin (Qing Han) letar upp dem för att överlämna ett brev från sin advokat. Hon anklagar honom för att låta sonen arbeta åt honom snarare än att fokusera på skolarbetet, vilket är sant, och kräver hela vårdnaden om Big Wong inte höjer hennes månatliga underhåll till den skyhöga summan av $10.000.

Utan att känna till Kinesisk lagstiftning närmare kan man ju undra hur förankrat detta är i verklighetens vårdnadsförhandlingar, och även varför pengar skulle begränsa mammans omtanke om sin son? I vilket fall för pengaplotten handlingen framåt, för mamman är säker på att Big Wong inte har råd med detta.

Mycket riktigt, Big Wong måste hitta ett nytt, lukrativt jobb! Dessvärre är allt han hittar ett vaktmästarjobb för $300 i månaden minut $100 i förmedlingsavgift, så framtiden ser dyster ut, tills han hittar en prototyp av en avancerad DVD-inspelare i en secondhandaffär.

Det blir början på en ny era! Tillsammans med sin son börjar han spela in och distribuera piratkopierade DVD-filmer. Pengarna strömmar in, och han kan möta den förvånade mammans nya krav. Det framgår dock alltmer att Little Wong inte delar Big Wongs entusiasm, så han måste börja fundera över i vems intresse det är han handlar egentligen....

Filmen bjuder på flera kärleksfulla närbilder av när projektorn rullar med filmen, av handskbeklädda händer som varsamt trär spolen, samt en hel del hemmagjorda attiraljer för att få den nya elektroniken att fungera.

Där finns en enorm berättarglädje jag nästan skulle vilja likna vid introduktionen av de första videokamerorna, som gav vem som helst möjlighet att med hjälp av ketchupblod och skateboardstyrda kameraåkningar skapa spännande filmsekvenser. Allt som behövdes var fantasi.

Filmen bjuder på en något absurdistisk humor, och särskilt scenerna när de utökar sin business med nya, hemmagjorda förbättringar, som egna dubbningar av Hollywoodfilmer, är riktigt roliga.

”King of Peking” är också satt i en dystert vacker bruntonad miljö, där man skulle kunna säga att det skickliga filmfotot skapar poesi av fattigdom. Men framför allt hyllar filmen filmkonsten, och i synnerhet den idealistiska sidan. I en scen där banken ska besluta om ett lån, konstateras det krasst att visst, filmskapare tjänar pengar, men Big Wong är bara en projektionist.

Men projektionistens kärlek till film är stor och äkta. Big Wong är som en levande encyklopedia. Han känner till alla filmer, och han refererar till stora filmskapare som Ford och Kurosawa. När ”King of Peking” är över undrar även jag nostalgiskt vad det blev av världens alla projektonister?