Kingdom of the Planet of the Apes 2024

Handen på hjärtat, de senaste ”Apornas planet”-filmerna med Andy Serkis i spetsen är troligtvis den bästa moderna filmtrilogin. Det är också möjligt att det är de bästa prequel-filmerna som någonsin gjorts. Caesars resa från det spännande utbrottet i ”(r)Evolution” till den dystra och sofistikerade ”Striden” slog så långt över sin viktklass att man glömde bort att serien egentligen bara var popcornfilmer för sommartiden.

 

Att ”Kingdom of the Planet of the Apes” skulle släppas så kort inpå en fenomenal avslutning på Caesars trilogi är en påminnelse om att det här fortfarande är en franchise. Disney slukade upp 20th Century Fox och började genast plöja igenom deras källare efter alla igenkännbara filmserier som skulle kunna generera mer pengar. Saker och ting kommer aldrig lämnas ifred, vi kan bara hoppas att de behandlas väl.

 

Det som dock blir tydligt väldigt tidigt inpå är att detta inte är ett fjärde kapitel i den moderna serien. Trådarna från Caesars trilogi till ”Kingdom” är uppenbara, men här hamnar vi många generationer senare. Världen är helt förändrad, Caesars anhängare lever inte längre och allt vi känner igen har bara passerats vidare som myter och legender. Filmen vill kunna stå på egna ben och som tur är gör den det.

 

Som förväntat är det aporna som regerar planeten medan mänskligheten har degraderats till ett eko av en tidigare värld. En ung apa vid namn Noa (Owen Teague) ger sig ut på en resa för att rädda sin stam, men längs vägen visar det sig att framtiden för både apor och människor ligger i hans händer.

 

Owen Teague har mycket att leva upp till efter Andy Serkis enastående framträdanden som Caesar, men tack vare Teagues stadiga hand blir Noa snabbt en värdig protagonist. På den mänskliga sidan är det framförallt Freya Allan som Mae som står i fokus. Mae är möjligtvis en av seriens starkaste mänskliga karaktärer på länge. Det måste bara medges att det kanske inte betyder mycket för vissa då serien ofta har fått kritik för hur ointressanta människorna är jämfört med aporna.

 

I registolen den här gången sitter Wes Ball (”The Maze Runner”) som även har en bakgrund inom visuella effekter och det hantverket går inte att förneka. ”Kingdom” tar enkelt en plats på bordet tillsammans med ”Dune: Part Two” och ”Avatar: The Way of Water” som det bästa årtiondet har haft att erbjuda effektmässigt.

 

Där Ball inte är lika skicklig, som även framstår i hans ”Maze Runner”-filmer, är i att faktiskt berätta en story. ”Kingdom” saknar det eleganta flytet som drev Rupert Wyatts ”(r)Evolution” och Matt Reeves två uppföljare så väl. Tempot kan ibland kännas trögt och Ball kämpar med att ge en puls till Josh Friedmans annars helt kapabla manus. Mycket beror på att filmen inte behöver vara 145 minuter lång och därmed den längsta i serien.

 

Men i längden skadar det inte mycket för till slut lyckas allt falla på plats och ”Kingdom” kan äntligen leva upp till seriens höga standards. ”Apornas planet” har alltid haft en väldigt cynisk touch. Den chockerande plot twisten som avslutade originalfilmen 1968 är ungefär lika hopplös som en filmfranchise kan bli. Likt ett sårat odjur handlar serien om mänsklighetens sista andetag för att erövra något de själva anser vara sitt.  Nu är det 300 år efter ”Striden” och varken aporna eller människorna som startade kriget lever längre.

 

Caesars komplexa arv har spridit sig som ett spöke på gott och ont bland aporna. Vissa har inte ens hört talas om honom, andra har förvrängt hans ord. ”Kingdom” gör ett bra jobb att visa hur de olika sidorna har påverkats av det Caesar lämnade bakom och är inte rädd för att ifrågasätta om hans kamp var förgäves.

 

Det är därför ”Apornas planet” lyckas medan många andra uppföljare misslyckas, även de svagaste filmerna i serien har alltid haft något djupare att säga.

 

Effekterna må vara helt fantastiska, men det är framförallt ett sci-fi-äventyr med både en hjärna och ett hjärta. ”Kingdom of the Planet of the Apes” är ett underhållande och visuellt slående äventyr som ännu en gång bevisar att aporna har en plats på bioduken. Som ett stort "Apornas planet"-fan, men som ändå var väldigt skeptisk över "Kingdom", kan man inte ha hoppats på mycket mer än det här.

 

Vid filmens slut blir man även övertygad varför det borde bli mer.