Kiss Kiss Bang Bang 2005

Det är inget snack om saken – enligt filmfestivals-publiken är ”Kiss Kiss, Bang Bang” en höjdare. Applådskarorna på Skandia vid eftertexterna rungade spontant och kraftfullt – trots att ingen av filmens ansvariga var på plats för att ta del av dem. Repliker som ”fy FAN vad bra den var” och ”den här ska jag bara ha på dvd” noterades i min omedelbara närhet. Det händer liksom aldrig annars. Distributörerna Sandrews kan börja gnugga händerna redan nu.  

Men vad är det som hetsar publiken så förbaskat? Schh. Ge er till tåls, jag ska strax berätta. Robert Downey jr spelar småfifflaren som för att rädda sitt skinn undan lagen tvingas agera auditionerande skådis, får oväntat möjlighet att dra till L.A och väl där installerar sig i ett liv med glammiga fester och blåsta brudar. Eftersom han förväntas gestalta en detektiv blir han tränad av filmbolagets konsult, den riktige detektiven Perry, aka ”Gay-Perry”. Samtidigt snubblar han över sitt livs största förälskelse Harmonie. Så länge så väl – ödets hjul verkar för en gångs skull rulla åt rätt håll för Harry. Men när han och Perry blir vittne till ett mord går allt utför. Inte nog med att få se liket en gång – det dyker upp igen på hans hotellrum! Någon försöker sätta dit Harry. Någon som dessvärre inte ens stannar för att försöka tysta honom och hans vänner för gott. Ödets hjul rullar åt helvete och tiden rinner ut allt snabbare för Harry, Perry och Harmonie, som måste lösa mordgåtan innan de själva blir undanröjda…

Manuset är välskrivet och regin lyckas leverera en njutningsfull förening mellan humor och action. Smartaste exemplet på filmens självreferentiella typ av humor är när storyns narrator Harry – här gör Downey jr storverk - ges möjlighet att spola tillbaka scener, kommentera det som händer och hoppa mellan händelser med filmens oemotståndliga charm intakt. Det är en så välintegrerad del i filmen att man aldrig stör sig på avbrottet i den fiktiva berättelsen.

Annars är dialogen så pass vass och kvick att man i egenskap av ordvrängare får outhärdlig prestationsångest. Två tummar upp för den saken. Trots att ”Kiss Kiss…” innehåller en del överraskande brutala scener tappar den aldrig fokus på det vi vill ha – mer av våra tre hjältar Harry, Perry (jag sätter en slant på att namnens kongruens är medveten) och Harmonie. Dialogen mellan dem är vanvettigt underhållande – vilket de koncentrationsrubbande flatgarven i salongens mörker ständigt bekräftade. Utformad som en nutida komisk version av film noir är ”Kiss Kiss Bang Bang” så tongue-in-cheek att den där tungan hotar att spränga hela kinden. Men det vi serveras är ingen enkel parodi – filmen lånar mycket referenser från sina föregångare, men kör stenhårt på sin egen grej – ett mycket smart drag av regissör Sam Black. Det går inte annat än att låta sig förföras av filmens monumentala charm. Det handlar om maffig och koncentrerad underhållning från början till slut.

Begåvade humorskådisen Robert Downey jr får agera en tilltufsad fifflare med gott hjärta och fallenhet för att ställa till det för sig. Val Kilmer har många gånger utnämnts till en av Hollywoods största träbockar – men här får han sin revansch. Han agerar sarkastisk bögdetektiv som om han var född till saken. När Kilmer fyrar av sina lines bleknar t.o.m Downey jr i jämförelse. Hela den moderna ”male bonding”-grejen sitter fint, liksom arsenalen bögskämt – av en sort som roar, inte förolämpar. Nykomlingen Michelle Monaghan gör också bra ifrån sig som den häftiga och utåtagerande Harmonie som Harrys hjärta i hemlighet bultat för sedan ungdomen. Hon passar strålande i tomtedräkt som några begåvade manusförfattare förordnat henne att jaga skurkar i. Annars är ”Kiss Kiss, Bang Bang” överraskande i att den lyckas få med smått brännbara ämnen i sin till synes harmlösa agenda: inte varje film klarar av att hjälten i en scen predikar för hjältinnan vikten av att inte låta killar utnyttja henne som objekt och i en annan med förfäran åser sitt kapade finger bli uppäten av en söt, lurvig hund. Eller låta den coolaste karaktären vara en bög, som räddar dagen med skurkarnas homofobi som hjälp. Men det är just denna hejdlöshet som är ”Kiss Kiss, Bang Bangs” storhet. Det är den ultimata popcornfilmen som du inte visste att du ville se. Men det vill du väldigt mycket. ONÖDIGT VETANDE Johnny Knoxville var från början tänkt att spela Harry Lockhart, men blev slutligen ersatt av Robert Downey Jr.