Kitty och Hollywoodmysteriet 2007

Likt de flesta andra flickor i tioårsåldern sträckläste jag, för drygt femton år sedan, ungdomsromanerna om den unga detektiven Kitty Drew. Den första Kittyboken publicerades i USA på 1930-talet, tjugo år senare gavs den ut på svenska. Flera filmer och TV-serier har baserats på dessa litterära verk, men ”Kitty och Hollywoodmysteriet” är den första filmatiseringen som har nått de svenska biograferna.

Kitty (på engelska Nancy) Drew, från småstaden River Heights någonstans i USA, är en nyfiken tjej som inte kan låta bli att lösa alla de deckarfall som hamnar i hennes väg. Hennes pappa är inte lika road av dotterns fritidssysselsättning. Efter ett gisslandrama får han Kitty att lova att inte ta itu med något mer mysterium i framtiden. Strax därefter flyttar familjen till Los Angeles, då fadern har fått ett bra, tillfälligt, jobb i denna stad. Deras nya bostad visar sig vara ett äldre hus, en gång bebott av den omtalade skådespelerskan Dehlia Draycott som efter oklara omständigheter hittades död (i huset) för 25 år sedan. Givetvis kan Kitty, trots idoga försök, inte hålla fingrarna, ögonen och öronen borta från denna, ännu, icke utredda händelse.  

Nu är det ett bra tag sedan som jag lade ifrån mig min senast lästa Kittybok, därför kan jag inte uttala mig om hur pass trogen filmen är böckernas karaktärsgestaltning och intriguppbyggnad. Kanske kommer någon rynka på näsan åt att Kitty framställs som lillgammal och något präktig i denna film, men samtidigt är det kul och befriande att ta del av en populärkulturprodukt som tar avsteg från dagens rådande norm om hur en tonåring skall se ut och bete sig. Idag när cynism och ironi betraktas som eftersträvbara och uppskattade egenskaper, är det faktiskt skönt att för en gångs skull se exempel på när snällhet och artighet vinner i längden.   

Kitty beskrivs ofta som en utmärkt förebild för unga flickor. Och även i ”Kitty och Hollywoodmysteriet” framställs hon som en stark, självsäker och driftig tjej. Så långt tror jag att den myndiga publiken kommer att vara nöjd. Dock skulle det inte förvåna mig om de vuxna, som anser sig själva vara upplysta, kommer att anklaga filmen för att vara fylld av klichéer och gamla hjulspår. Självklart banar inte denna film någon ny väg, varken vad gäller intrig eller karaktärer. Tvärtom. Men samtidigt ger ”Kitty och Hollywoodmysteriet” tillräckligt mycket nöje för stunden, spänning för den unge och leendetillfällen för den äldre, för att den skall kunna klassificeras som klart godkänd.

För femton år sedan hade jag nog rusat till biograferna för att se denna film. Efteråt hade jag sannolikt skuttat hem glatt pladdrande om vilken bra film som jag nyss sett. Idag nöjer jag mig med att konstatera att detta är en söt och trevlig historia, som utan problem kan avnjutas i TV-soffan den dag man har sina yngre kusiner på besök.