Klappjakten 1996

Det är 1996 och julkomedin ”Klappjakten” kommer på bio - med Arnold Schwarzenegger i huvudrollen! Vår hårdaste actionhjälte i rollen som en helt vanlig pappa - inte någon robot, militär eller polis. Och hans uppdrag är inte att döda skurkar eller monster utan att finna sin sons favoritleksak i julklapp. Hur kul kan inte det här bli?

 

Svaret blev: inte så kul. Inte ens som ung pojkvask med betydligt barnsligare, lättroad humor så var det ganska glest mellan skratten. Kanske var man i en övergångsfas och börjat närma sig åldern som cynisk, pretentiös filmkritiker. Det är ju trots allt en populär julfilm som folk pratar och ser om än idag. Kanske finns det lite 90-talsmysigt nostalgi att utvinna ur en återtitt?

 

Svaret är återigen: ett rungande nej. Det här skulle kunna vara definitionen av en julkomedi inom termen ”guilty pleasure”, med betoning på ”guilty” och inte så himla mycket ”pleasure”. För finner du själv gott skrattande åt sådan här typ av irriterande, korkad och framför allt förutsägbar humor så är det kanske läge att gömma bluray-skivan i garderoben.

 

Detta kan bäst ses som en kvarleva efter ”Ensam hemma”-filmernas succé där julstämning ska varvas med våldsam slapstick. ”Ensam hemma”-regissören Chris Columbus har denna gång producerat men frånvaron av John Hughes stabila julstämning lämnar med oss med en julfilm som på värsta sätt är både hysteriskt högljudd och sliskigt sentimental.

 

Ett av de största problemen här är att Schwarzenegger är så fel en skådespelare kan bli i en roll. Vi har sett honom hantera komedi tidigare, i ”Twins” och ”Dagissnuten”, i rätt roller och med rätt regissör (Ivan Reitman i båda fallen). Här, där han ska spela den stereotypisk överarbetande pappan som glömt bort sin familj, blir det ett kraftigt tag om skämskudden. Han försöker - kanske lite för mycket - men de enfaldiga ansiktsuttrycken, den karaktäristiska accenten, det eviga fumlandet resulterar i ett överspel värt att gnugga ögonen med tvål.

 

För att kompensera Arnolds stela spel så har han parats ihop med komikern Sinbad som rival i den kaotiska jakten. Sinbad har tveklöst en komisk tajming Schwarzenegger uppenbarligen saknar men blir som så ofta på 90-talet en stereotypiskt gapig sidekick. Att de båda ska ha improviserat en del av sin dialog är en påminnelse om hur underskattade manusförfattare är. Skämt om Rodney King och bomber känns minst sagt malplacerade i en familjefilm.

 

Den ofta omotiverade slapsticken är helt utan finess eller ens fyndig koreografi. Det antikapitalistiska budskapet är ungefär lika subtilt som Arnolds ansiktsuttryck - för en riktig julsatir, se klassikern ”En julberättelse”. Som sentimental familjefilm faller den på en värdelös pappafigur som inte ens går att gilla efter han har lärt sig sin läxa, en gnällig fru/mamma (stackars Rita Wilson), och en ännu gnälligare son (Jake Lloyd, innan han blev mini-Darth Vader).

 

Robin Williams, Chevy Chase, Bill Murray och Steve Martin var ursprungligen påtänkta för huvudrollen och oavsett ens smak så är det omöjligt att inte se hur roligare filmen blivit. När jag visade denna film för min sambo fick jag ett förbud att välja film fem titlar fram - ett välförtjänt, nästan för snällt straff för att utsätta någon för den här skitfilmen.