Klara 2010

"Klara" är en habil film för barn och någon ungdom. Det kunde dock ha gått riktigt illa. När det konstateras att regissören heter Alexander Moberg går det kalla kårar längs något sånär filmkunniga personers ryggar. Just det, det är mannen bakom en av de sämsta filmer i svensk filmhistoria - "Mongolpiparen". Den var så dålig att den bytte namn till "Nå't i kikaren" när den släpptes på DVD, kanske för att dess rykte redan då var kört i botten och någon stackare kunde luras hyra den. "Mongolpiparen" är Mobergs enda långfilm innan "Klara". Det är därför med lågt ställda förväntningar vi bänkar oss i biostolen. Att Regina Lund har en bärande roll gör inte heller att oddsen är med filmen.

Det finns 18 böcker om Klara. Det som är fint med böckerna är att de förutom hästvinkeln, också tar upp Klaras familjesituation som skilsmässobarn och vad det innebär. Det ger djup. I filmen är det också ett viktigt spår. Här betonas familjrelationerna redan från start och hästintresset smyger in som en naturlig ventil och flykt undan det jobbiga i att ha skilda föräldrar och dessutom behöva flytta med mamman till en skithåla på landet.

Skithålan heter i det här fallet Hallondalen och här räknas bara en sak om du är tjej, att du kan rida. Klara har alltid haft en önskan om att rida, men har aldrig ens suttit i en sadel. Hon ljuger dock om sina färdigheter för att inte bli mobbad av de övriga i den nya klassen och anmäler sig till en galopptävling som ska gå av stapeln fyra veckor senare. Hela tiden får hon hugg och verbala tjuvnyp av de andra tjejerna, de som kan rida. I spetsen för dessa står rikemansdottern Lotta, som hela tiden har ett stramt överlägset flin på läpparna.

Under en skogspromenad när allt känns hopplöst sker något nästan trolskt. Helt plötsligt står en vit hingst framför Klara och vill bli klappad. Det visar sig snart var Star som har rymt från grannens hage. Grannen som helst skulle vilja slakta öket tycker att han är ful och dum och inget att ha. Klara är dock kär.  Hon lär känna den udda grannkillen Jonte, som har en pappa på sjön och en mamma som är lätt psykiskt störd och tror att hon är flygvärdinna. Han visar sig ha magisk hand med hästar och han är villig att lära ut dem till en tjej som inte kan något. I hemlighet tränar de på Star inför galopptävlingen. Ska de hinna innan tävlingsdatumet och innan ägaren bestämmer sig för att slakta Star? Och hur ska de övertala Klaras pappa som är strikt motvillig till att hon rider på grund av farlighetsaspekten? Samtidigt, verkar inte Jonte lite kär i Klara? Situationen blir allt mer komplex för Klara.

Som film är "Klara" OK. Den har sina skavanker i manus, den har sina klumpigt utmejslade rollfigurer och den har sitt överspel av Regina Lund och även Kjell Bergqvist i rollen som Klaras pappa. Jag har lika höga krav på en film för barn och ungdomar som för vuxna, men jag tror ändå att målgruppen är mer förlåtande än jag och ser förbi bristerna. Alexander Moberg har ryckt upp sig från "Mongolpiparen", helt klart. Den största behållningen är dock fotot av Ragna Jorming som är riktigt fint och bjuder på många naturlyriska bilder. Från mig får filmen en godkänd trea, för en inbiten hästtjej skulle nog betyget bli betydligt högre än så.