Klaus 2019

Historier om tomten och julens ursprung är lika många som mängden julfilmer vi kan botanisera kring i december. Men har vi verkligen hört dem alla ännu?

Netflix har slagit ihop sina påsar med regissören Sergio Pablos (skaparen bakom ”Dumma mej”) för att berätta en helt ny historia om denna magiska högtid och dess ursprung. Tillsammans lyckades de bevisa att ännu har vi inte sett allt.

Jesper är lat, bortskämd och sarkastisk. Med en rik far har han aldrig behövt arbeta en dag i sitt liv, och plötsligt är dagen kommen. För att få fortsätta sitt priviligierade liv måste Jesper bevisa att han kan uppnå något. Som den allra sämsta studenten på brevbärarskolan har hans far fått nog. Planen är lika delar genial som brutal och stavas ”Smereensburg.”

Även om Jespers (och såklart även deras butlers!) ansiktsuttryck inte direkt hade avslöjat det fasansfulla i detta, får vi snabbt i gråa, regniga och mörka scener hela scenariot uppbyggt. På den lilla ön där människor aldrig lämnar sina hus, där klaner har bråkat så länge att ingen riktigt längre vet varför de är i fejd och barn aldrig lekt en enda dag i sina liv – ska han få igång en fungerade postverksamhet.

Och lika plågsam som Jesper tycker att hans nya livstillvaro är, är filmens första minuter. Till en början är det svårt att förstå att det är en julfilm man slagit på. När premissen därefter avslöjas scen för scen och julstämningen sakta men säkert byggs upp, är det svårt att inte låta bli att le och övertygas.

Det är en berättelse om en omaka vänskap mellan en gammal leksakstillverkare, en bortskämd brevbärare och en lärare som brutits ner av Smeerensburgs mörker. Med budskapet att goda gärningar alltid lönar sig och att även de mörkaste platser med hjälp av ljus kan blomstra. Receptet må vara välanvänt, men det är också för att det fungerar. I filmen gömmer sig många magiska ögonblick för de yngre tittarna och en stor dos sarkastisk humor och charm för de äldre. Det är snyggt, det är roligt och det är framför allt mysigt.

Även om Klaus i den aspekten inte kommer med något unikt, kan man säga annat om det visuella. I en tid där alla animerade filmer är fulla av CGI, har Pablos valt att gå den mer traditionella vägen med 2D-animation och handmålade bilder.

Trots att stilen känns välbekant för oss som växte upp med 90-talets animerade filmer, har det aldrig känts så nytt. Med teknikens framsteg har man med hjälp av djup och framför allt ljus lyckats skapa en scenografi som inte bara är tecknad, utan levande. ”Klaus” är en riktig fröjd för ögat, vilket inte minst bara det är en julklapp till Pixar-generationen.

Klaus må inte vara en blivande klassiker i genren, men är väl värd sina 96 minuters julglädje.