Klippet 2014

Franska ”Discount” har i svensk översättning fått den klatschiga titeln ”Klippet”. Om det inte fanns juridiska omständigheter att ta hänsyn till så kunde den lika gärna ha hetat ”Lidl”. Titeln är namnet på en lågpriskedja som successivt börjar ersätta sin lågavlönade personal med automatiserade kassasystem, i vinstmaximeringssyfte och helt utan skrupler. Ledningen klockar de anställda med tidtagarur för att få underlag till gallringsprocessen och anställer en stridslysten väktare till att sköta kroppsvisiteringen vid arbetsdagens slut. Ställda inför sådana vidrigheter fattar en mindre grupp medarbetare det djärva beslutet att starta upp en illegal outlet där de säljer stulna varor från ”Discount” till marknadspris. 

Det visar sig vara en mycket god affär. Under stridsropet ”Solidaritet” drar gruppen in stora pengar på sin gerillavälgörenhet – men upplägget är naturligtvis ohållbart i längden. Målet blir att tjäna så mycket kulor som möjligt innan ”Discount”-koncernen ringar in förövarna och drar åt snaran.

Som kritik av de marknadsekonomiska krafternas villkorslösa seger över anständiga mänskliga värderingar fungerar ”Discount” överraskande bra. Bilderna av de enorma mängder mat som i enlighet med företagspolicy kasseras på dagsbasis av de anställda är bara de jobbiga att se. Den avhumanisering som kommer till uttryck i den interna businessjargongen synliggörs också tydligt. Det antikapitalistiska budskapet bankas in utan falsk blygsamhet, men med tillräckligt mycket humor och småputtrighet för att undvika megafonkänslan. 

Manuset är jämförelsevis svagt när det gäller själva rollfigurerna, som alla är orealistiskt genomsympatiska och klichéartade både vad gäller livsomständigheter och personligheter. 

I ett misslyckat och överflödigt försök att nyansera bilden av personalchefen som sparkar folk till höger och vänster bjuds vi också på en krystad sidohistoria där hennes problem med att hitta en livskamrat redovisas. Vi ska förstå att denna kallhamrade affärskvinna trots allt också är en människa när hon inte är på jobbet. Men vi är vuxna nog att inse att även en bödel kan ha personliga problem eller vara älskvärdheten själv hemma, och ändå syssla med massmord på kontorstid, eftersom systemet är utformat så. Det är inte personligt när någon får sparken på grund av nedskärningar eller effektiviseringar, utom för den som drabbas. Konsulten som anställs för att i praktiken förstöra människors liv gör bara sitt jobb. Det är liksom det som är problemet. 

Och den drabbade har mycket sällan tid eller ork att driva listiga vendettor mot forna arbetsgivare, eller att slåss för värdighet och självrespekt tillsammans med mysiga människor under småskojiga former. Sådant sker mest på film. För all del sker det på ett ganska trevligt sätt här. Men mindre övertydlighet hade det varit ännu mysigare.