KM31 2007

Mexikanska skräcksagor är inget som den svenska biopubliken blivit bortskämda med. Snarare tvärtom: amerikanska, japanska och sydkoreanska rysare är marknadens dominanter och har varit under en längre tid. ”KM31” är därför ett välkommet inslag i en genre där en av våra mest elementära känslor står i fokus – rädslan.

I ”KM31” berättas det om de identiska tvillingsystrarna Agata och Catalina (båda spelade av Iliana Fox). Efter en oförklarlig olycka hamnar Agata i koma, ingen kan förklara vad som hänt. Under ett besök hos sin syster upptäcker Catalina att hon och Agata har telepatiska förmågor. Catalina hör sin systers skrik efter hjälp och beger sig till olycksplatsen för att finna svaret på gåtan. Vid sin sida har hon Agatas fästman Omar (Raul Mendez) och sin egen gode vän (Nuno).

”KM31” är Rigoberto Castanedas debutfilm. Det märks. Han lyckas packa ihop enorma mängder influenser och referenser från det senaste decenniets asiatiska skräckvåg och amerikanska rysare från 1970- och 1980-talet: det är ’The Ring’ som möter ’Rosemary’s Baby’; ’The Grudge’ mot ’Jurtjyrkogården’. Castaneda är tydligen även skräckfantast själv. Det märks också. ”KM31” är full av dramaturgiska knep (vissa bländande, vissa onödiga), överdrifter och läskiga barn. Men det blir lite väl enkelt att använda skräcken som effekt, som när Castaneda låter någon springa förbi kameran för att chockera publiken, med föraningen om ett (oftast digitalt) monsters närvaro. Det är ett alltför enkelt trick.

”KM31” är en traditionell spökhistoria: en mystisk gåta ska luckras upp och karaktärer ska utvecklas för att finna lösningen. Och visst är det stundtals riktigt spännande, tredje akten är väl iscensatt, dramatiskt och engagerande. Men fram till dess är det är för många hopkok av billiga chockeffekter och enkla vändningar. Identifikationen med framförallt Catalina är dessutom svårhanterlig, man känner sällan med henne, allt mindre för henne. Bitvis gäller detta även de klassiska, tillbakahållande birollerna Omar och Nuno.

Psykologin är i många scener förbluffande nog helt frånvarande. Och däri ligger också en del av det skräckbetonade problemet: ”KM31” är i alltför stor utsträckning en grafisk skräckfilm, med i stort sett ingen psykologisk fokusering. Castaneda verkar har tagit i för att visa våldet. Men som det brukar vara: våldet i sig är aldrig läskigt, det är bara väntan på det som är. 

Befriande är det däremot att slippa ytliga mexikanska klyschor om knarksmuggling, korruption och ökenskorpioner. Men det hjälper inte. ”KM31” är sorgligt nog en svagare version av redan befintliga kalla-kårar-rysare. Att influenserna från asiatiska och amerikanska skräckisar är övertydliga är förstås den absoluta spiken i kistan, men graven grävs med hjälp av dåliga personporträtt, förutsägbara vändpunkter samt uttjatade och ångestframkallande digitala demoner.