Knife Fight 2012

"Om du verkligen vill ge dig in i politiken måste du vara den sortens person som tar med sig en pistol till ett knivslagsmål" förklarar Rob Lowes slipade spindoctor Paul Turner för en läkare med guvernörsdrömmar.

Turner är Kentuckys vassaste politiske rådgivare, en skrupelfri fixare som utan att blinka hjälper och stjälper presidentkandidater till höger och vänster, men fortfarande är fast i övertygelsen att rätt man eller kvinna på rätt senatorsstol kan förbättra världen. Hans blandning av cynism och idealism kommer väl till pass när en av hans klienter, krigshjälten och blivande toppolitikern Stephen Greening plötsligt blir utpressad av en driven prostituerad efter ett erotiskt snedsteg på en massagebänk. Samtidigt kan en annan politikervän och förhoppningsfull senator inte hålla fingrarna borta från sin tjugotvååriga sekreterare i Kalifornien. Hur få problemen att försvinna, hur vinkla en katastrof till en fördel, vilka kontakter ska mobiliseras, vilka tjänster inkrävas?

Det blir tvära kast i ett smutsigt - oerhört snuskigt smutsigt - spel där press, internet och tv utgör de främsta vapnen i pr-bataljer där alla slåss mot alla. Att om det krävs offra en människas integritet och privatliv för att främja sin kandidat är en del av konceptet. Eller som Paul Turner säger: "I sådana lägen gäller det bara att köra Machiavelli-stilen." Alla har något att dölja och ingen är hundra procent "ren". Men vad hände med samvetet och medmänskligheten, ska Rob Lowes karaktär få oss att tänka. Ja, det är liksom sekundärt om du lyckas hjälpa fram just din kille till nästa presidentpost.

"Knife Fight" saknar "Vita Husets" intelligens och tar inte ut svängarna lika hårt som "Wag the Dog", men bjuder på en trivsam satir över amerikansk inrikespolitik i allmänhet och personvalskulturen i synnerhet. Några gånger för mycket ges intrycket av att en smutskastande tv-spot är allt som krävs för att pulvrisera en politisk motståndare, och ibland saknar dialogen nödvändigt bett - det är förmodligen Aaron Sorkins fel eftersom han lade ribban där den ligger - men för det mesta är det rappt, självsäkert och, tänker man med skräckblandad förtjusning, upplysande.

För det som skildras här är väl ändå inte särskilt långt ifrån verkligheten? Nästa tankeled blir då att känna tacksamhet över att ingen strateg i Mitt Romneys läger var lika skicklig på att förinta sina fiender som Paul Turner.