Knock at the Cabin 2023

Kvalitetsmässigt så brukar man säga att M. Night Shyamalans filmografi har varit som en berg-och-dalbana för publiken. För Shyamalan själv så är det lite mer som att han kastar dart i mörkret - vem vet om han ens kommer lyckas träffa måltavlan.

 

Mycket har dock förändrats. För 10 år sedan började man undra om han ens kunde sikta åt rätt håll längre, men nu känns det lite säkrare att han i alla fall kommer träffa rätt vägg. Han kanske inte alltid träffar tavlan, men tekniken är rätt och han är alltid engagerad i sina försök, hur fånigt det än kan bli ibland.

 

”Knock at the Cabin”, som är baserad på boken ”The Cabin at the End of the World” av Paul Tremblay, är den stadigaste filmen och den mest publikvänliga upplevelsen M. Night Shyamalan har levererat på många år.

 

Här placeras vi i en avlägsen stuga med ett par föräldrar och deras unga dotter. Innan vi ens hinner lära känna någon så tas familjen som gisslan av fyra beväpnade främlingar som kräver att föräldrarna gör ett omöjligt beslut för att rädda världen, men kan man lita på någonting främlingarna säger?

 

Premissen tillåter filmen att öppet diskutera de orättvisa uppoffringarna som föräldrarna, ett homosexuellt par, måste göra för att ha ett liv som många andra tar för givet. Shyamalan brukar inte behandla teman så tydligt som i "Knock at the Cabin" men här ger det publiken en mer väldefinierad, om än ytlig, kärna att hålla fast vid.

 

Borta är de löjeväckande aspekterna som publiken störde sig på med ”Old” - det här är en väloljad maskin som borde få ett mycket varmare mottagande. Prestationerna är starka, känslorna är trovärdiga och M. Night visar upp hans Hitchcock-liknande förmågor att bygga upp spänning.

 

Redan i filmens första scen så vrider Shyamalan i gång en obehaglig känsla med 8-åriga Wen (Kristen Cui) som sitter ute och plockar gräshoppor när en mystisk man vid namn Leonard (Dave Bautista) plötsligt dyker upp. Scenen påminner om när Boris Karloff stöter på en liten flicka vid en sjö i den klassiska Frankenstein-filmatiseringen. Det är en fängslande öppning och leder till en fantastisk första akt.

 

I grund och botten så är det här ett kammarspel och lyckligtvis är skådespelarna redo för det. Dave Bautista har aldrig varit bättre i en dramatisk roll och Jonathan Groff tillsammans med Ben Aldridge som de två föräldrarna är omöjliga att motstå. Nikki Amuka-Bird, som även medverkade i ”Old”, är mycket bättre här och nykomlingen Kristen Cui bevisar att Shyamalan fortfarande har en talang för att upptäcka barnskådespelare.

 

Att skriva dialog har länge varit ett problem för M. Night. Repliker brukar ofta variera från att vara plågsamt usla eller bara skrattretande och det är svårt att veta när det är medvetet. Ibland skriver Shyamalan definitivt konstiga repliker med flit för att storyn redan är så fånig, men det är sällan han lyckas skriva trovärdiga karaktärer även om filmen behöver det.

 

Det tar dock inte lång tid att inse att karaktärerna i ”Knock at the Cabin” inte talar som en typisk M. Night-rulle och det är intressant att påpeka att till skillnad från nästan hela hans filmografi så är filmen inte enbart skrivet av Shyamalan själv. Till en början var manuset skriven av Steve Desmond och Michael Sherman innan thrillermästaren tog över och jag misstänker att det är anledningen till att dialogen är något skarpare. Vissa tveksamma undantag finns det, men i sin helhet flyter manuset mer naturligt och karaktärerna känns mer trovärdiga.

 

Detta kan vara både positivt och negativt. På den positiva sidan så är det här möjligtvis Shyamalans bästa film på två decennier, på den negativa sidan så kanske vi har förlorat lite av det som gör hans andra filmer så egensinniga. Nästan två år har passerat och jag tänker fortfarande på alla märkliga stunder i ”Old” - det är tveksamt om detsamma kommer kunna sägas om ”Knock at the Cabin”. Filmen är mer traditionell och känns därför lite mer generisk.

 

Sista akten är kanske inte vad många kommer hoppas på och jag är osäker på om filmens tematiska syfte inte försvinner lite, men det ändrar inte på att ”Knock at the Cabin” är en eftertänksam och gripande berättelse. Det är tydligt att målet var att leverera en riktigt väl jordad upplevelse som inte tar några vilda chanser, så även om det betyder att filmen inte är lika minnesvärd som vissa andra i Shyamalans filmografi så betyder det fortfarande att han träffade måltavlan.